Livets sköra blomma

En blogg om ångest, social fobi, PCO och kämpandet att ta sig därifrån...

Ont i magen

Kategori: Aug 12

Jag bor inte själv, men jag skulle nog behöva det. När de andra i familjen haft semester har jag mått så underbart. När de kom hem, första natten, jag sov förjävligt. Har ont i magen och rycker till vid minsta ljud. Varför reagerar jag så? Kanske är det pga att en i familjen är beroende utav alkohol och att jag tagit hand om den personen för mycket. Jag tror jag har ont i magen och att jag rycker till för att jag är rädd om den här personen. Jag lyssnar efter andetag för att bekräfta att hen lever.

Jag kan inte leva såhär, men frågan är om jag kan leva med vetskapen om jag lämnar en alkoholist i en annan människas armar. Vill jag att den andra människan ska bära all börda, eller är det den människans val? Jag är lite rådvill. Behöver min kurator eller en terapeut. Undrar om jag ska höra av mig till kurator igen. Kanske att hen kan fixa en remiss till en terapeut?

En bok- en förklaring

Kategori: Juli 12

Fick ett tips någonstans att läsa Anna Kåvers bok Social fobi. Jag började igår och bläddrade mig direkt fram till ett kapitel som beskrev tankarna hos en person med social fobi. Den där boken kan vara skriven om MIG. Jisses vad jag kände igen mig och vilka aha-upplevelser jag fick.
 
Idag går jag över på kapitlet behandling och hoppas kunna läsa om några tips på hur jag kan må bättre.
 
Inte konstigt förresten att man är så trött jämt, man är tydligen alltid på tå. Men mer om tankarna och den där boken senare, nu är det frukost och OS som gäller.
 
Ta hand om er fina blommor! KRAM
 
 

Idag är en bra dag

Kategori: Juli 12

När jag gick ut från läkaren idag log jag så fånigt att de i väntrummet stirrade på mig. Det sket jag fullkomligt i och gick vidare leendes. Den här läkaren är nämligen rolig. Han pratar enormt mycket om sig själv (troligen för att få mig att slappna av) och sedan förklarar han allt och tar en verkligen på allvar. Något jag ibland känt att läkare inte gör.
 
När man är hos läkaren brukar, iaf jag, ofta bara få prata med dem, sedan ställer de en diagnos. Hjärtat kan de kolla men inte mer än så. Den här läkaren kollar reflexer, hjärta, lungor, synfält och det han behöver för att både han och jag ska vara nöjd. Sedan får jag också höra vad han dikterar in i min journal. Jag får lägga till saker om jag känner för det och han kan ställa kompletterande frågor.
 
Idag gick jag dit för att kolla min yrsel. Jag fick kolla öronen och allt det ovanstående, innan han sa att han inte fann något "fel" och att det troligen berodde på att kroppen höll på att ställa om sig efter alla hormoner nu när jag äter medicin för PCO så att jag får en regelbunden mens. Något som låter klokt. Han sa även att järnet fortfarande ligger lite på den låga sidan och att det också kunde spela in. Sedan avslutade han med att förklara att yrsel var bra på grottmännskornas tid, för det var de människorna som stannade i grottan och överlevde längst.
 
Han fick mig lugn och på gott humör helt enkelt. Synd att han bara är inhyrd, jag vill gå till honom jämt!
 
Nu hoppas jag (och ni!) att min yrsel går över och att den här läkaren hade rätt, för annars vete sjutton.

Plötsligt bara uppenbarade han sig! :O

Kategori: Juli 12

Hej bloggen och alla miljarder läsare. Närå, skämt å sido, men jag behöver ert råd. Om det nu finns någon att rådfråga här? Det går lite upp och ned med statistiken.
 
Det är nämligen så att jag idag ramlade in på ett forum. På detta forum såg jag en intressant tråd. Jag klickade och fick se att den som skrivit var en oerhört söt/snygg man i MIN ÅLDER (typ totalt omöjligt). Jag fortsatte läsa i tråden och jag insåg att vi hade lite gemensamt. Jag gick vidare till hans blogg och här sitter jag nu och småler för mig själv. Jag tänker att, honom borde jag träffa, shit vad snygg han är.
 
Nu till problemet. Nummer 1 (the obvious) jag har en jävla ångest som sätter käppar i hjulet för att jag ska kunna gå på dejt med någon (om det nu ens skulle gå så långt). Nummer 2, OM jag nu skulle ta kontakt med denna man, vad skulle jag skriva? "Hej, jag såg din tråd på xx och så såg jag din bil. Du är sjukt vacker. Jag läste och insåg att du mådde dåligt på liknande sätt som mig och så gick jag in på din blogg och läste och där har jag nu suttit fast i 45minuter. Jag skrattar med dina inlägg, det rycker lite i "snygghetstarmen" ;), och jag tänker att fan vad du skulle bli en bra karl till mig"
 
Alltå förstår ni mitt problem eller, varför kan denna man inte bara ha amlat in i mig på annat sätt? Är det här ett tecken eller? Ska man ta kontakt eller ska man låta det bero? Vad gör jag?
 
Det som talar emot är att denna man har en katt, jag är allergisk. Ja, ni ser, ingen id´e att göra något...Men det känns bra i magen och det rycker lite *nivetvar*. WHY? Det här är konstiga känslor för mig. Jag kan inte hantera det.

Jag törstar!

Kategori: Juli 12

Jag var stark idag. Jag tog telefonsamtalet och jag berättade om mitt fysiska mående. Men jag berättade även att jag fortfarande har livsångest och att jag oroar mig för att kunna söka jobb å likn. Sedan hände det något. Jag förmildrade det. Jag sa att jag hade mild ångest kvar bara och att jag kan hantera när den går upp. Varför ljög jag? Varför förringade jag mig själv och mitt egna värde.

Fick en tid till läkare i veckan i alla fall och sjuksköterskan avslutade samtalet med "ta hand om dig". Människor bryr sig, jag vet ju det men hur ska jag få mig att förstå det?

Tårarna rinner nu, jag vill känna mig älskad. Jag vill vara så stark som alla tror att jag är och jag vill må bra.

Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför ljuger jag och varför minns jag inte hur jag mått och varför tappar jag tidsuppfattningen?

/vissen livsblomma

En sång för livet

Kategori: Juli 12

 
En sång att gråta till
En sång att sjunga med till
En sång att känna lidelse i
En sång om kamp
En sång om livet
En sång som tar en framåt
En sång förknippad med något
En sång
 
Jag ska kämpa. Jag ska med människans tro på livet och medmänskligheten ta mig ifrån detta. Jag ska bli frisk. Jag ska må bra och jag ska aldrig sluta hoppas!

Ångeststege

Kategori: Juli 12

Åh jag hatar det. När man väntar på något som ger ångest. Det kan vara ett besök någonstans, ett samtal som ska komma, någon som ska komma på besök eller egentligen vad som.

När man så sitter där och väntar. Ångest tankarna går runt-runt-runt i skallen och man vill bara dö. När sedan klockslaget kommer så händer det inget. Ingen kommer på besök, samtalet rings inte eller något annat händer.

Du får ingen förklaring och din ångest stiger. Den stiger och stiger ända tills det känns orimligt att det där besöket ska komma, eller tills någon ringer och berättar att de inte kommer, att det ställs in helt enkelt.

Jag avskyr det. Idag skulle jag få ett samtal från min vårdcentral. Jag väntade och väntade och väntade. Ångesten var enorm. Jag stirrade på telefonen och sprang skytteltrafik på toaletten för att kissa. INGENTING hände.

Då har man liksom stressat upp kroppen totalt, förberett sig och så blir det nästan värre än om det planerade hade skett. För då vet du att det planerade måste omplaneras.

Vad gör man åt det? Jag försöker prata ner min ångest men det funkar aldrig i de tillfällena. Varför inte? Är det för att jag inte har något val. Att valet hänger på någon annan. Är det därför, eller varför?

Sjukhuskarusellen igen.

Kategori: Juli 12

Nu har jag satt igång det igen. Sjukhuskarusellen. När man ska till läkaren och minnas vad man sagt förra gången och vad man ska säga nu. För jag har så dåligt minne att jag knappt kommer ihåg hur jag mådde förr och när jag väl är vid läkaren så glömmer jag allt jag tänkte säga. Jag tror banne mig att jag får skriva en postit-lapp!

Nu sitter jag här och undrar varför i hela helvetet som jag hörde av mig till läkaren igen. Varför vill jag utreda min yrsel. Det innebär ju att jag måste till läkaren, och varför i helvete vill jag dit?

Jag tror att jag ska ta upp mitt minne när jag väl är där, för det kan väl inte vara normalt att man glömmer vad man gjort på förmiddagen eller dagen innan. Eller att man till och med glömmer att göra något som man lovat. Då menar jag inget stort, men kanske glömma plocka ur tvättmaskinen.

Hur som så ringer det någon till mig idag och jag vet fan inte vad jag ska säga. Ångest som fan och jag vill bara låtsas som ingenting. Jag minns liksom inte ens vad jag skrev igår. Då är det illa. Alltså jag vet ju typ hur jag mår och hur min yrsel är, men jag beskriver den lite olika från gång till gång. Är jag den enda med detta problem?

Förra gången jag var till läkaren fick jag diagnosen PCO. En diagnos jag på förhand sagt till läkarna att jag troligen hade. Jag var liksom hundra procent säker och fick det bara bekräftat i princip.

Denna gång har jag fått en uppenbarelse utav att jag har något problem med hjärnan. Cancer, för mkt vatten eller någonting som inte står rätt till. Det måste ha att göra med all huvudvärk, yrsel och allt ont jag har i nacke och rygg. Allt leder liksom till huvudet. Jag hoppas doch att denna diagnos inte är sann. Vem vet dock.
 
Jag vill inte leva med nästintill konstant yrsel, det kan inte få vara så. Åh, jag vill känna min kropp bättre. Veta vad som får den att må bra och kunna bota den. Det är ju därför jag dragit igång denna karusell. Nu är det bara att åka. Sätt dig ner och åk nu!

Förra året- ett steg

Kategori: Juli 12

Förra året på denna dag insåg jag hur nära man står främlingar. Hur de (flesta) jag inte känner vill mig väl. Jag tror det var idag, för ett år sedan, som jag bestämde mig för att söka hjälp. Jag bestämde mig för att NU får det vara nog och jag satte ner foten.

Jag tror det var idag, för ett år sedan, som jag beslutade mig för att leva. Bara för att livet är så skört. Jag beslutade mig för att göra något och ta steg framåt.

Idag, just idag, sitter jag och ser hur många steg jag tagit framåt. Jag kan idag:
  • Åka till affären och handla utan panikångest i kön
  • Åka hem till bästa vänblomman utan att ha ångest där.
  • Åka till köpcentrumet i närheten utan att ta dimor och utan panikångest (ångest kvar dock)
  • Hantera min panikångest när den kommer
  • Bestämma om det är jag eller ångesten som styr
  • Gå efter MINA val
Än är det dock långt kvar tills jag ska bli helt bekymmersfri, helt utan ångest och oro. Frågan är om den dagen kommer någon gång. Om jag inte fortsätter gå framåt så kan jag aldrig veta.
 
Mitt mantra:
"Du är omgiven utav människor som älskar dig, som tar hand om dig om något händer"
Ofta kör jag bara halva när ångesten kommer: "Du är omgiven utav människor som älskar dig" och ibland lägger jag till: "Du är omgiven utav människor som älskar dig för den du är. Som tar hand om dig om något händer och som är kapabla att ringa en ambulans"
 

Sjukligt sjuk

Kategori: Juli 12

Yr, ont i huvudet och illamående. Det blir en vända till på VC. Kan jag ALDRIG få reda på vad fasen som är fel på mig. Två diagnoser och en kurator som drog fick jag förra gången. Nu då?

Har inte blodbrist längre så yrseln beror inte på det. Vad sjutton beror den på då. Nu har den varit här alldeles för mycket.

En prövning

Kategori: Juli 12

Imorgon kommer den, prövningen. Då ska jag åka många mil till ett ställe där det finns många människor och få toaletter. Jag har aldrig varit där, bara det är en utmaning.

Jag åker själv, vilket känns skönt. Prövningen är när jag kommer dit. Vågar jag stanna kvar eller vad kommer ångesten göra med mig? Jag måste välja denna gång, INTE ångesten. Jag måste pusha mig framåt. Sitter jag hemma mellan fyra väggar så kommer ångesten finnas kvar. Jag vill inte att den ska finnas. Jag vill ha bort den.

För att få bort den måste jag utsätta mig, jag måste verkligen. Lycka till, mig själv imorgon!

Rättigheten till sitt nej

Kategori: Juli 12

Idag sa jag ett vänligt nej. Ett vänligt nej till samåkning. Jag kan inte samåka just nu. Jag kan inte bli för låst. Jag fokuserar på att ta mig till ställen och då behöver jag få åka själv ett tag.

Jag sa nej och då kom det i replik, en fråga om varför. Jag drog en vit lögn om åksjuka. Jag är åksjuk men i detta fallet var det ju inte största anledningen till nej:et. Jag kunde ju inte säga "nej, jag har ångest". Så säger man inte. Ångestsjukdomen ska hållas i det fördolda.

Även om jag sagt att det var pga ångesten så hade den här personen nog inte förstått. Inte alla har upplevt ångest och vet heller inte varför man låter den styra sitt liv.

Jag kände mig dum och liten när jag fasthöll med mitt nej. Var tvungen att tillägga en replik om att jag är lite fjantig/löjlig. Varför säger jag sådant om mig själv? Varför förringar jag mina känslor inför nej:et? Jagför förminskar jag mitt egenvärde? Hur kommer jag härifrån?

Ledsen, så ledsen!

Ilska

Kategori: Juli 12

Jag är arg på kurator som bara slängde ut mig. Så känns det iaf. Att få ett brev på posten där ens möte kancellerats. Med fina flufford om hur bra jag kommer att klara mig utan henne och att jag får höra av mig efter sommaren om jag behöver. Jag är så arg på kurator. Hur kan man göra så? Kunde kurator inte ens bemödat sig med att ringa. Nej, ett brev. FY FAN! Jag kommer INTE ringa efter sommaren även om jag behöver. Jag är så förbannad på kurator att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag klarar mig inte. Jag går framåt men jag klarar mig inte. Jag kan inte åka till främmande människor. Jag får hispan så fort någon ska komma till mitt hem. Jag kan inte åka bil för länge med fler personer än jag själv. Jag kan inte söka jobb. Jag är rädd för att söka jobb. Jag mår inte bra. Jag vill må bra, men hur ska jag kunna gå framåt utan hjälp?

Jag känner att ingen förstår mig. Att ingen vet eller förstår hur jag ser på världen. Faror som lurar i varje hörn, jag kan inte i varje mening. FY FAN!

Ska det vara så här :(

I ett annat liv, på en annan plats

Kategori: Juli 12

Nere. Ensam. Håller mig inne. Osocial. Ångesten. Håret. Gömmer mig.

Mår inte så bra nu.

Hur orkar folk

Kategori: Juli 12

Ser verkligen människor världen så rosa och fluffig som det framstår. Finns det inte en uns ångest för något värdsligt hos någon stor modebloggare? Usch, jag känner mig så kass när jag sitter här med drömmar och mål och bara ser stora ångesthinder. Varför låter jag ångesten hindra mig och varför gör den det?

Det är inte så lätt som att säga, "men gör det bara", nej så lätt är det faktiskt inte. Livsångesten som gnager i kanterna hela tiden. Som förtar det glada och roliga och som lägger sig som en svart slöja över hela livet.

Jag vill bara må bra, jag vill bara ha ett liv där jag inte oroar mig för att kissa/bajs på mig eller kräkas rakt ut. Jag vill inte sitta och titta på reseannonser och oroa mig för om det finns en toalett på planet och matematiskt kalkylera hur ofta denna toalett är ledig. Jag vill inte sitta och titta på tv och förundras över hur någon kan ställa sig bekymmersfritt på en scen eller gå på en fest utan att oroa sig för kisseriet.

Ett steg fram och två tillbaka, så känns det just nu och frågan är om det där steget fram ens finns. Frisörhindret tar knäcken på mig. Jag vågar inte klippa mig och ändå tror alla att jag är så modig, social och att jag har ett självförtroende utav stål. Jag vet inte vad det är för fel med mig och kurator kunde inte ge något svar heller. Ibland undrar jag om det ligger en obotlig sjukdom bakom detta helvete, hur gör jag då?

Ingen bra dag i livsblommans liv idag. Ledsen :'(

Klipp, klipp- Kan man klippa bort ångesten?

Kategori: Juli 12

Stod just i duschen och försökte reda ut mitt skatbo till hår. Alltså jag snackar verkligen SKATBO. Tror inte jag klippt mig på 2 år, om det inte är än längre sedan. Ångesten för att gå till frisören är ENORM.

Jag måste verkligen klippa mig men hur? Åhhh ångest! Hatar detta!

Vilken härlig dag!

Kategori: Juli 12

Haft en sådan härlig dag idag och mitt järnvärde går uppåt också. Jag ville bara säga det. Tjipp Tjipp!

Såhär glad =)))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))) :P

Ny dag- ny utmaning

Kategori: Juli 12

Med ångest kan man aldrig stanna upp. Speciellt inte när man är på uppgång. Man får inte låta ångesten besegra upplevelserna. Bara man tar sig dit så brukar det gå bra.
 
Idag ska jag och bada i en pool. Sist jag gjorde det var på ett badhus i höstas. Då hade jag tamponger och dimor i kroppen och ångesten bubblade inombords. Idag känns det okej. Kanske så okej att jag tar på mig bikini.
 
Låt inte ångesten hindra dig, gör det du vill. Livet är här och nu, lev det och vårda det ömt. Jag har låtit ångesten styra för mycket. Nu är det stopp på det. Jag ska övervinna inte övervinnas.
 
KRAM på er alla livsblommor. Må ni blomstra fint idag.
 

Ner och så upp- som värsta begochdalbanan

Kategori: Juli 12

Jag tog mig i kragen, sträckte på mig och tog mig ut. Log till och med! Ett framsteg!

En livsblomma att älska och vårda

Kategori: Juli 12

Idag vill jag kura ihop mig likt en katt. Ligga i sängen och bara gråta. Jag kommer aldrig att hitta en partner. Den frustrationen känns. Långt in i kroppen känns den.

Så nu smyger jag iväg till sängen, lägger mig ner och gråter. Floder gråter jag och det jag tänker på mellan snyftningarna är hur gärna jag velat ha en famn att gråta ut i. En livsblomma att dela vardagen med. En som kan lyfta upp mig och som jag kan lyfta upp. En blomma att älska och vårda. Det vill jag ha. Helst igår!

När en livsblomma dansar, dansar hon vackert

Kategori: Juli 12

Jag har haft datastrul, inte kunnat logga in. Fel på sidan och allting. Besöket åkte hem igår kväll, men vi tar det från början tycker jag.
 
Ni har troligen tröttnat på att jag spyr galla och sedan hoppar glädjeskutt. Men så är det med ångesten, den går i vågor och ofta är det en djup dal innan alla event man ska på.
 
Fredagen då. Jag vaknade med en mage som körde runt. Sprang upp på toaletten och fick springa dit väldans ofta under dagen. Illamåendet gick i vågor och huvudvärken störde mig något enormt. Jag stod med Dimorpaketet i handen och tänkte ta mitt "knark". Två tabletter och allt skulle vara över, iaf magdelen utav allt. Jag stod där, velade fram och tillbaka och valde till sist att avstå dem. JAG AVSTOD!
 
Fram emot eftermiddagen kom besöket och de blommorna förde med sig en skön avslappnad energi. Jag är mästare på att känna av sådant. När det känns obekvämt går ångesten upp och när det, som nu, är en skön avslappnad känsla så åker den ner. Jag kände knappt av ångesten. Den steg som mest vid toabesöken, när vi skulle lägga oss och frukosten på lördagen.
 
Jag hade faktiskt trevligt. Jag skrattade, umgicks och ångesten gjorde sig, som sagt, bara påmind ibland.
 
Jag är så stolt över mig själv att jag inte tog tabletterna, att jag inte dövade ångesten, utan kände. Jag andades i en fyrkant när ångesten kom och jag sa till mig själv att jag var omgiven utav älskande människor.
 
Förstår ni hur skönt det var med två, nästintill, ångestfria dagar? Som semester ska kännas kan jag tänka mig. Skönt avslappnande. Jag njöt!
 
Jag hoppas att ni också haft en härlig helg. Själv håller jag på att bli sjuk. Jag tror det är energin som är slut i kroppen.
 
Ta hand om er, små livsblommor. Vattna er själva och varandra. När er och njut! KRAM!