Livets sköra blomma

En blogg om ångest, social fobi, PCO och kämpandet att ta sig därifrån...

Livets omständighet

Kategori: Jan 13

Med ångest är ingenting enkelt. Idag har jag hittat det perfekta jobbet och grämt mig över att jag inte vågar söka. Jag har i tanken sett mig på jobbet och alla hinder som kan uppstå. Utflykter och möten där jag inte kan gå på toaletten. All panik har gått igenom mig som chockvågor och jag har återigen ifrågasatt hela mänskligheten.

Jag måste jobba för att överleva och egentligen VILL jag jobba. Jag vet inte vad som sätter stopp men något i tanken gör det. Det känns oöverkomligt.

Istället tog jag mod till mig och sökte upp min kuratorskontakt igen. Jag fick ett möte inbokat i mitten av februari (FAN VAD LÅNGT FRAM JAG BEHÖVER HJÄLP NU!) och då hoppas jag få hjälp med all denna livsångesten.

Det är så stora delar i mitt liv som allt hänger på. Ibland önskar jag att jag vore rädd för fåglar eller något. Eller enbart ha min spindelfobi. Fan vad simpelt allt vore då.

Nu är livet bara omständigt och jag förstår inte hur jag ska överleva det. Faktiskt.

Ångestlivets utmaningar

Kategori: Jan 13

Livet består av utmaningar. För oss med ångest och social fobi är dessa utmaningar många och också betraktat av andra små.

Utmaningar jag tagit mig an och överkommit:
- Shoppa i ett shoppingcenter
- Handla i mataffären utan att "springa igenom"
- Simma i badhus
- Träna gruppträning
- Åka på (släkt) kalas utan att jag kör
- Vara hos min livsblomma utan ångest
- Svara i telefonen

Jag har också haft många säkerhetsbeteenden. Några är faktiskt borta iom att jag fick min PCO diagnos. Sanningen är också den att jag mår OTROLIGT mycket bättre sedan jag fick just den. Innan hade jag alltid binda/tampong antingen använde jag det eller så hade jag det lättillgängligt på mig eller i väskan. Jag hade också ALLTID en påse med mig i fickan och väskan ifall jag skulle kräkas hux flux. Denna påse är nu borttagen. Inte helt men mestadels. Och ofta ligger den bara i väskan. Jag har fortfarande med mig en väska med mediciner men jag har slutat att ha en påse extrakläder i bilen om jag åker någonstans.

Ja, jag har kommit långt. Ångesten är faktiskt lägre och ofta trappas den ner snabbare när jag gör något nytt. Som denna gurppträning. Jag började i tisdags och då slutade ångesten precis innan passet började på torsdagsträningen hade jag knappt ångest.

Nu sitter jag och funderar på nya utmaningar. För jag måste hela tiden hålla allt detta vid liv. Måste gå till badhuset snart tex för att inte förlora det hindret. Men jag funderar också på att gå på bio. Frågan är bara med vem. För man kan väl inte gå själv?

Ta hand om er fina livsblommor där ute. Tänk på att nära er själva. KRAM

Its like a Roller Coaster

Kategori: Jan 13

Träningsvärk idag i nacke och rygg men kände mig ändå glad i morse. Hela dagen har jag grubblat på om jag vill börja eller inte. Avgiften är inte jättehög men inte heller låg.

Jag har nog bestämt att jag vill börja men såfort jag bestämde det satte ångesten in.

Tankar om att jag är värdelös om jag nu inte fullföljer detta. Att jag säkert kommer bli sjuk nu och ha huvudvärk hela dagen.

Mitt logiska jag säger att det är ingen som håller fast mig i lokalen. Jag är fri att gå när jag vill. Så säger inte ångest jaget. Men jag har bestämt att 2013 är året då jag ska stampa på mina rädslor och detta är väl ett sätt att börja.

Jag hoppas att ångesten kommer lägga sig mer och mer för varje pass och att jag inte blir sjuk. Blir jag det har jag bara förlorat lite pengar. Ja, så får jag nog tänka. Och sedan inte gå händelserna i förväg. Jag ska bara träna, inte dö, kräkas, kissa på mig eller annat som ångesten säger.

Så får det bli. Jag kommer må bra av att komma ut också.

Lyckorus

Kategori: Jan 13

Det gick så bra. Låter uttjatat men jag är så jävla glad!

Sticker ut tungan åt ångesten

Kategori: Jan 13

Så sitter jag här. Dagen D. Idag ska det tränas. Känns som att magen redan gör det- tränar. Runt runt går den i alla fall och nervositeten står högt upp i halsen. FY FAN!

Rädslan

Kategori: Jan 13

Tårarna faller. Har jag pressat mig för hårt? Jag vill ju så gärna. Förbannade ångest!

Ska testa på gruppträning. Afro ligger närmast i tiden. Jag har bjudit med två vänner att följa med. Nu sitter jag i klistret. Måste ju gå nu. FAN OCKSÅ!

Vill vill vill, men det räcker inte. Är rädd att jag imorgon kommer banga eller tvinga mig dit och sedan svimma där eller göra bort mig.

Usch och fy för rädslan alltså. Livet vore mycket enklare utan den.

Insikt

Kategori: Jan 13

När jag var yngre, runt 11-12, hade jag en vän. Det var nästintill alltid jag som ringde eller tog kontakt. Jag ville ofta vara hos vännen. Ibland kom jag och väckte denna vän. Fixade frukost åt henne och som tack fick jag umgås. Jag tror till och med att jag var där när hon var sjuk.

När hon och hennes mamma (hennes föräldrar var skilda) åkte bort så vattnade jag deras blommor. Jag diskade ofta där, städade också ofta och hjälpte vännen med läxor nästintill varje gång vi träffades.

Jag var så lycklig för min vän. Så glad att ha någon, men ändå störde jag mig enormt på vissa saker hon gjorde. Ofta bråkade hennes mamma och hon inför mina ögon (det har jag varit med om i andra familjer också, varför gör man så?). Mamman använde mig som ett hot. Vännen fick inte umgås om vi inte skurade däck, städade eller diskade. Vi, säger jag. Egentligen var det vännens uppgift, men jag hjälpte ofta.

Denna vän pluggade oerhört mycket. VÄLDIGT hårt. sedan hände det något. Vännen med mamma flyttade. Vännen slutade höra av sig. ALLS. Nada, fick knappt veta att de skulle flytta.

Sedan fick jag reda på att vännen fick betala massa pengar till sin mamma. Hyra bla. Vännen gick det sämre för i skolan och hon hamnade med gänget som skolkade.

År efteråt, ÅR. När jag gått vidare. Ja, då hör hon av sig för att se om vi kan träffas.

Varför skriver jag då om allt det här? Jo, jag har fått en insikt idag. All denna otrygghet jag har. Att jag inte kan lite på människor. Det jag beskriver ovan är en utav anledningarna. Man kan säga att jag blev uttnyttjad som vän. Då såg jag det inte. Mobbad som jag var, var jag glad över umgänget. Idag hade jag gått åt ett annat håll.

Städar gör jag dock fortfarande hos min bästa livsblomma (inte vännen i texten), men det är inget tvång. Jag gör det för att jag vill och ser att hon blir glad av det.

Nog om allt detta, vad gör jag nu då för att ta mig ur detta otrygghetsträsk. Ja, det är den stora frågan...

I människans uppbyggda värld.

Kategori: Jan 13

Jag börjar fundera på om ett deltidsjobb är att föredra för mig att börja på. Att känna på hur det går och sedan söka mig till en heltid. Kanske är det så jag ska börja, men är det ekonomiskt hållbart? Det är den STORA frågan. Fy fan, kan man inte bara få skita i att vara människa på alla andras premisser?
 
Den idioten som kom på pengar, den skulle jag vilja snacka med. BLÄ!

Fuck the telephone

Kategori: Jan 13

Eftersom så många har en STARK fobi mot att tala i telefon förstår jag faktiskt inte varför inte kuratorerna på vårdcentralen kan ha en mail man kan nå dem på.

Här har jag gått och dragit på det nu. LÄÄÄNGE. Allt pga det där jävla telefonsamtalet.

Nyår 2013

Kategori: Jan 13

Detta året ska livsblomman bli mer öppen. Hon ska blomstra och ta flera steg framåt. Hon ska inte oroa sig för att göra eller vara fel. Allt som händer gör det av en mening. Det här året ska bli bra och ångesten ska få en käftsmäll.

Kram på er fina livsblommor därute. Må ert 2013 bli underbart.