Kom på mig själv med att nästan bara skriva det negativa här. Nu är det dags att prata mest positivt.
Jag var på möhippa igår. En möhippa där jag bara kände bruden. Jag skulle alltså träffa ca 12 andra personer jag aldrig sett förut. Nervös som få tog jag mig till samlingsplatsen, presenterade mig själv innan vi åkte iväg. Jag åkte egen bil för att kunna ha en flyktväg och det fungerade prima!
Efter det släppte nervositeten. Jag kunde njuta under dagen, skratta, vara social och ja helt enkelt leva. Nu förstår jag varför vissa människor gillar samkväm. Nu förstår jag hur ett relativt bekymmersfritt liv är. Jag var euforisk när jag åkte hem.
Trött men euforisk!
Nästa helg blir det bröllop. Det känns inte längre lika hemskt. Nu har jag flera personer som jag kan prata med. Jag hoppas att någon utav dem sitter vid mitt bord.
Än kan jag inte vara onykter i det sällskapet men jag känner samtidigt att jag inte behöver vara onykter. Jag är rolig ändå, trevlig och social och behöver inte det där vinet. Om jag tyckt att vin var godare hade jag kanske druckit mer, nu är det inte så och då håller jag på drickandet.
Nu svamlar jag! Minns förr att jag skrev att jag hatade folk som skrev om rosa moln. Livet är aldrig som ett rosa moln, men vissa dagar är och det är de man måste fokusera på.
Kom ihåg det nu!
Igår vattnade jag min livsblomma rejält. Gödslade lite och ja, hon blommar faktiskt!
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!