Semester på gång. Andra ser fram emot att åka iväg och uppleva nya saker. Min hjärna tänker mest på toaletter och hur kroppen ska klara av semestern. Jag har kommit långt i min ångest. Alla rutiner och ritualer jag hade tidigare är mestadels borta. Med ACT har jag fått lära mig acceptansen och den fungerar bra för mig. Långt mycket bättre än exponeringarna i KBTn. Jag ska på semester. Jag kommer att må skit i min ångest vissa stunder och det är okej. Jag har alltid möjligheten att säga nej. Att stanna i stugan om jag behöver. Jag behöver inte utsätta mig för mer än jag vill. Jag hoppas på att få en mysig semester och att min mage inte sätter så mycket stopp. Ibland tänker jag att jag borde bajsa på mig någon gång för att se att jag överlever det också. Nåväl. Packa och sedan njuta innan det blir semester på riktigt.
Livsblomman har knoppar. Hon är inte vissen längre!
Är en ensam människa som vill vara mer social men ändå ha mer tid ensam. Det går inte ihop för mig. Jag vill ha sex och kärlek men samtidigt inte. Vad fan är jag rädd för?
Egentligen är mina tonår inte alls de åren som jag ville ha. Jag ville ha kärlek, förbjudna fester och många kompisar. Istället fick jag mest ensamhet och bråk.
Jag har insett nu på senare år att jag aldrig kommer få det där busiga. Tonårsförälskelser.
Tittar just nu på en film "If I stay" och gråter över det faktum att mitt liv inte blev som jag ville. Jag tror det varit lättare att acceptera om allt var mitt eget fel. Nu var det inte så. Det kommer jag alltid att få leva med.
Tänk om jag aldrig får någon är bli kär i. Vill jag ens leva då?
Ställde mig framför en spegel på ett nöjesfält. Ni vet en sådan där som drar ut en så man ser sjukt smal ut. Såg mig själv i spegeln såsom jag ser mig själv varje dag. Smal.
Efter den uppenbarelsen har jag insett att jag är allt annat än smal. Nu i vanliga spegeln ser jag ett fetto. Kanske var det här uppvaknandet bra. Jag hoppas så. Har fått en än större motivation till att gå ner.
Idag ska jag titta på en lägenhet. Det kommer väl säkert ta någon halvtimme, max en timme. Min ångest är på 50%, stegrande.
Min kropp kurrar efter mat. Det ska den få snart. Jag vill egentligen inte äta men kommer att bli bjuden på kinamat. Det är ofint att tacka nej och jag ska inte ge efter för ångesten.
Jag ser framför mig hur jag kräks rätt ut i den där lägenheten och hur jag blir så bajsnödig att jag skiter på mig. Det är därför jag begränsar mitt matintag vilket gör att kroppen inte mår bra alls.
Oj, nu ringde precis en man om en lägenhet som finns ledig i min stad. Väldigt nära mitt nya jobb och relativt billig. Jag blev perplex, som jag alltid blir när folk ringer och jag babblar på som sjutton. Sedan när telefonen läggs på så tvivlar jag på vad vi faktiskt sa och vad som beslutades.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
