Så har jag återigen insett vilket icke-liv jag lever. Varit på middag med kollegorna. Oerhört energigivande och härligt men ändå lämnade det spår om att det inte händer något i mitt liv. Jag har ingenting att berätta.
Det jag gör om dagarna är att gå upp, slita på jobbet, gå hem, ev träna och äta kvällsmat. Ibland åker jag till affären och handlar och ibland tar jag en promenad med min enda vän. Så sorgligt!
Vad är det med mig som gör att man avskyr mig? Vad är det med mig som gör att man gillar mig i grupp men inte själv? Vad är det som gör att jag bara har en vän? Vad är det som gör att jag inte har något liv? Det bara går och går men det händer inget.
Har jag verkligen bara mig själv att skylla eller är det så att livets lott dragit denna väg till mig?
Oavsett är det frustrerande för jag kan då inte göra ett skit åt det.
Borde leva lycklig. Har bostad, bra jobb, tränar och mycket skratt. Dröjer mig ofta kvar på jobbet pga det sociala och att jag slipper tankarna där. Ibland tänker jag svarta tankar hemma. Skulle aldrig agera dem men livet känns ovärt. Finns så mycket rädslor ivägskickad för drömmar och det finns för få vänner. Känner mig ofta misslyckad. Vill ätas upp av jobbet och slippa allt runt i kring.
Snart ska jag utmanas också. Besiktiga bilen. Flera veckor fram i tiden men det upptar ändå mina tankar.
Är lite halvlullig efter två glas vin. Minns inte vilken gång i ordningen jag firar nyår själv, men detta är långt ifrån den första. Just ätit oxfilé och potatisgratäng och har tänkt att jag vid tolvslaget ska gå ner på stan för att vara mörkret.
Jag gillar mörker, konstigt nog gör jag det. Jag älskar sårbarheten i att vara ensam när ingen ser det. I mörkret möter jag inte många blickar som säger "är du ute själv". Mörkrets acceptans brukar jag tänka på som värme.
Nu ska jag fortsätta mitt nyårsfirande. Och just när jag skrev det brändes de första fyrverkerierna utanför.
Kärlek till er alla livsblommor. Håll ut. Det måste vara värt det i slutänden!
Förra året runt dem här tiden spenderade jag nästan hela min vakna tid åt att tänka eller skypa med en man. Vi fann varandra på ett slumpmässigt sätt och vi connectade på djupet. Pratade om ångest och livet. Skrattade och grät tillsammans. Somnade vid datorn och delade djupa och intima stunder med varandra. Han var den jag alltid letat efter- trodde jag.
Tiden gick, han besökte mig på juldagen. Spenderade underbar tid med varandra och jag kände mig äntligen levande med honom. Trygg, bekräftad och allt var vara bra. Visste att han hade lite bakomliggande problem men förträngde det i min enfald. Tiden gick och mer och mer problem dök upp. Det var som en berg och dalbana som han styrde.
Jag såg allt detta klart och tydligt då men ändå hoppade jag inte av. Jag satt kvar och mitt mående blev därefter. Upp och ner gick jag. Ändå åkte jag låååååångt för att träffa honom. Första kyssen när jag kom var underbar. Sedan fick jag se hur han bodde. Lite misär. Förstod mer vidden av problemet men vi var förälskade. Vi älskade! Dagen efter var vi båda i ångest. Stark ångest. Han dövade den med att inte äta och att dricka och jag ville inte åka men tvingades tillslut. Grät nästan hela vägen hem och fick stanna för att köpa cigg, detta till trots att jag inte röker.
En tid efter detta med upp och ner så beslutade jag mig för att jag inte kunde bära hans bördor. Sa hej då per sms då jag visste att han annars skulle manipulera mig in igen. Var beredd på reaktion men inte den starka jag fick. Raderade hans nummer och bestämde mig för att inte alls svara honom. Några jobbiga veckor följde och så kom bomben. Jag fick reda på att han hade fått barn med en annan. Hon hade alltså varit gravid medan gam och jag träffades.
Även om jag idag tycker att han var ett svin så sakar jag våra samtal och möten. Kam tänka på honom ibland och hoppas att han tagit sig ur skiten. Om du läser i mitt arkiv kring den här tiden förra året tror jag att de inläggen får mer mening.
De finns där oavsett om jag förstår dem eller ej. De där tankarna om att avsluta sitt liv pga att det inte är som det borde. I tanken hör jag mig själv säga att jag ska skärpa till mig och att detta inte alls är riktiga svarta tankar. Ändå finner jag mig själv sittandes och klurar på sätt. Som en utväg för att kanske..
Så kan man ju inte leva. Som en blomma som är ambivalent.
Hatar tankarna. Speciellt nu när jag borde ha det så bra. Är det dags att söka hjälp igen? Bara för att jag inte förstår mig själv. Allt är som ett stort frågetecken och är det något jag kämpat med i livet är det att räta ut just sådana.
