Livets sköra blomma

Är lite halvlullig efter två glas vin. Minns inte vilken gång i ordningen jag firar nyår själv, men detta är långt ifrån den första. Just ätit oxfilé och potatisgratäng och har tänkt att jag vid tolvslaget ska gå ner på stan för att vara mörkret.

 

Jag gillar mörker, konstigt nog gör jag det. Jag älskar sårbarheten i att vara ensam när ingen ser det. I mörkret möter jag inte många blickar som säger "är du ute själv". Mörkrets acceptans brukar jag tänka på som värme. 

 

Nu ska jag fortsätta mitt nyårsfirande. Och just när jag skrev det brändes de första fyrverkerierna utanför. 

 

Kärlek till er alla livsblommor. Håll ut. Det måste vara värt det i slutänden!