En ensam livsblomma. Det är jag. Dåligt mår jag. Fysiskt och psykiskt. Varit hemma från jobbet i 3 dagar och idag åkte jag till min familj för att få lite kärlek. Fick inte ens ett enda tilltal.
Ibland funderar jag på varför livet är värt att leva. Vad är det som gör att man ska somna om kvällen och vakna nästa dag? Vad är alla tårar till för och vad väntar man på?
Mår åt helvete och jag har ingen. Nada, no one. :'(
Måste kämpa vidare. För...?? Ja, nånting kanske det finns där i framtiden? Eller
Hur vet man vilken känsla som finns i kroppen? Hur vet man varför den finns där? Ibland kan jag bara känna den. Inte definiera var den är. Inte veta varför. Det kan irritera mig. Speciellt när man ser tv-program där personer så tydligt kan tala om sina känslor och tankar. Så kristallklart. Hur gör de det? Hur vet de vad de känner?
Vad är en känsla och hur definierar man den? Det är en stor jävla fråga.
Du sa att du tyckte om mig. Du sa inte bara det. Du sa de där tre små värdefulla orden. Du utryckte det jag känner för dig. I nästa mening uttryckte du att jag inte var värd dig. Att jag var värd något bättre. Att du sa hej då nu.
Jag kände hur jag vissnade. Snabbt blev slapp. Saltiga kinder. Hulkande. Vill ju ha dig. Hos mig nu och för evigt. Så känns det nu och så gör du såhär. Ambivalent kändes det också. Som att du kunde komma tillbaka.
Jag kommer vänta. Vänta som en vissnad blomma tills du återkommer och jag kan leva igen. Jag borde få välja värdighet, inte du. Vill inte ha någon annan. Vill ha dig. Nu ställer jag mig på standby...väntar...
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!