Livets sköra blomma

Svårigheten i att inte leva i framtiden. Att fortfarande drömma men att inte fastna i drömmen. Att leva i nuet men ändå se att det finns något att leva för där framme. Svårigheten. Balansgången.

Just nu lever jag med att se för mycket negativt i framtiden. Det leder bara till en dimma framför det som är faktiskt nu.

Det jobbiga. Familjen jag vill ha, att se svart men att leva i vitt. Det är så svårt. Ibland blir tankarna i nuet för mörka pga framtiden. Då får jag titta på hur långt jag faktiskt kommit istället för att se var jag vill och ska.

I helgen utmanade jag mig rejält. En busstur på några timmar och sedan 22h på en gungande båt. Bussturen kändes värst dock. Att inte veta om toaletten på bussen fungerar och sedan inte veta om åksjukan skulle slå in.

Nojjade mig rejält när ett gäng burdusa och berusade män dundrade in på bussen och jag nojjade lite när jag väl kom fram till sthlm och skulle vänta på båten.

Nu såhär i efterhand förstår jag inte nojjandet. Jag överlevde och det med bravur. Drack och dansade till discot stängde och blev sedan inbjuden till efterfest. Inte något jättefestligt dock, blev mest prat.

Kan inte förstå att jag njöt där på båten. Att jag mådde toppen och att jag överlevde bussresan, även om det var obehagligt.

Är nog nästan frisk!