Livets sköra blomma

En blogg om ångest, social fobi, PCO och kämpandet att ta sig därifrån...

Att inte finna livsstigen- frustration

Kategori: Mars 12

Jag tror att jag ser världen ur ett annat perspektiv. På så sätt förstår ingen mig. Ingen förstår att jag irrar efter livsvägen när jag ligger apatisk i sängen och tittar på något gammalt tv-program.

Jag framstår istället som oerhört lat och tråkigt. Ingen man vill umgås med. Istället är jag djup, en väldigt tänkande person som vill älska livet. Jag vill också leva livet, men det är svårt.

Istället lägger jag mig återigen till rätta. Tar en godisbit och tänker: "Snart är helgen över!"

Förbannade liv!

Kategori: Mars 12

Jag vet, jag har inte en enda jävla läsare. Men vet ni vad, det är rätt skönt.

Här kan jag spy ur mig all galla. Jag kan kräkas över hur inåthelvete jobbigt det är att vara jag, och det är INGEN som kommer och klappar mig på huvudet. Ingen säger; Ja, men livet är sådant. Alla människor har det jobbigt.

Jag kräks på sådana människor. Om nu alla har ett liv som mitt, hur kan det då vara så att INGEN förstår mig? Svara på det. Ja gör det...gärna NU!

FY FAN vad jag skulle vilja byta liv med någon.

Och till sist. Livet blir inte alls vad man gör det till. Nä, för om jag skulle få bestämma så skulle jag inte ha allergier, oro, ångest, PCO, matproblem, viktproblem, ont överallt, huvudvärk m.m. SÅ DET SÅ!

Jag har haft rätt HELA tiden!

Kategori: Mars 12

Jag har sedan tonåren känt att jag vill ha barn. Helst ville jag ha dem vid en ålder utav 16år. Alltid har jag tänkt att barn är livet och lika länge har jag haft en inneboende känsla utav att jag aldrig kommer att få egna. Jag trodde att det berodde på att jag inte skulle kunna finna mig en karl. Nu tror jag mer att det beror på PCO:n.

Jag känner starkt att mina ägg aldrig kommer kunna bli befruktade på naturlig väg. Att jag aldrig kommer kunna bli spontangravid.

Jag gråter vid bara tanken på detta och jag tror inte att NÅGON förstår hur jag känner.

Inte nog med att jag inte har en karl. När jag skaffat mig en så ska jag förklara för honom att vi måste gå igenom konstbefruktning. Det känns förjävligt och ibland undrar jag om det ens är värt att kämpa.

Hur ska jag komma till ro med tanken om att jag inte kommer få se min lintottar springa på gräsmattan och upptäcka världen?

HUR KOMMER MAN TILL RO MED DET?!

Kan inte bara springaren på den vita hästen komma förbi så att jag kan få gråta ut i hans kärleksfulla omfamning? Du saknas mig!

Just saying

Kategori: Mars 12

Ska man behöva tänka på den här mensen vareviga dag fortfarande. Förut kunde jag slappna av lite men inte nu. Först ska jag äta piller i 10 dagar och sedan ca 5 dgr efteråt kommer mensen. Den har jag nu haft i 7dgr inne på den 8:e men det börjar avta lite. Sedan får jag en vecka ledigt och så ska jag käka piller igen...Det känns förjävligt

5 dagar

Kategori: Mars 12

5 dagar efter Proverakuren fick jag min mens och nu ligger jag här med mensvär koch undrar varför i hela friden jag saknat den.

Det psykiska är nere just nu. Jag mår piss. Tårarna börjar leta sig fram och duschen är min bästa vän. Där kan tårarna blanda sig med vatten och bli obetydliga. Precis vad jag behöver. Obetydliga tårar.

Jag har missat/avbokat de två senaste kuratorsmötena och jag måste gå dit till nästa möte. Vet inte om jag vill längre. Känner inte att det räcker. Känner att hon inte förstår hur jag ser på livet. Jag vet inte vad jag behöver. Vet bara att jag ivll ha hjälp. Att jag vill bli som vilken annan obetydlig människa som helst. Kommer jag någonsin att bli det?

Jag vill ligga i en killes armar och gråta ut. Var ska jag hitta denna kille. Jag kommer att leva ensam resten utav mitt liv. Jag är så ledsen.

Fettot trodde hon var cool för hon hade duschdörr(or)

Kategori: Mars 12

Fettot här. Hon som sitter ner hela dagarna för att om hon rör sig så kommer den starka smärtan på besök. Man vill inte ha honom här.

Speglade mig nyss i duschdörrarna. De är genomskinliga och lite välvda. Jag såg ut att ha tappat mer än halva vikten. Ville inte gå därifrån. Ville bara stå där och glo på mig själv i normalvikt. Jag har aldrig sett mig så förut. Det var skrämmande verkligt.

Tårarna forsade ner för kinderna och landade på magen. Då sprack bubblan. Det var där och då jag insåg att jag är så sjukligt fet. Sitter som i en rävsax och kan inte göra något heller.

Jag är så förbannat ledsen. Tårarna tränger sig på igen, så nu postar jag detta osammanhängande inlägg och stänger ner.

Hej då från FETTOT!

Depp som f-n

Kategori: Mars 12

Var till gyn och det gick bra. Förstår inte vad jag var orolig för. Hade till och med två människor som glodde mellan benen på mig!

Gyn såg dock folliklar på den äggstock hon hittade. Något som tyder på PCO. Personer med PCO har svårare att få barn och svårare att gå ner i vikt, dock blir problemen bättre om man går ner i vikt.

Fy fan!

Alltså, barn är meningen med livet och om den möjligheten tas bort, vad gör jag då.

Just nu gråter jag inombords och är stark utvärtes, vill bara ligga i någons famn och gråta ur mig all sorg.

När får livet bli bra?