5 dagar efter Proverakuren fick jag min mens och nu ligger jag här med mensvär koch undrar varför i hela friden jag saknat den.

Det psykiska är nere just nu. Jag mår piss. Tårarna börjar leta sig fram och duschen är min bästa vän. Där kan tårarna blanda sig med vatten och bli obetydliga. Precis vad jag behöver. Obetydliga tårar.

Jag har missat/avbokat de två senaste kuratorsmötena och jag måste gå dit till nästa möte. Vet inte om jag vill längre. Känner inte att det räcker. Känner att hon inte förstår hur jag ser på livet. Jag vet inte vad jag behöver. Vet bara att jag ivll ha hjälp. Att jag vill bli som vilken annan obetydlig människa som helst. Kommer jag någonsin att bli det?

Jag vill ligga i en killes armar och gråta ut. Var ska jag hitta denna kille. Jag kommer att leva ensam resten utav mitt liv. Jag är så ledsen.