Livets sköra blomma

Förra året runt dem här tiden spenderade jag nästan hela min vakna tid åt att tänka eller skypa med en man. Vi fann varandra på ett slumpmässigt sätt och vi connectade på djupet. Pratade om ångest och livet. Skrattade och grät tillsammans. Somnade vid datorn och delade djupa och intima stunder med varandra. Han var den jag alltid letat efter- trodde jag. 

 

Tiden gick, han besökte mig på juldagen. Spenderade underbar tid med varandra och jag kände mig äntligen levande med honom. Trygg, bekräftad och allt var vara bra. Visste att han hade lite bakomliggande problem men förträngde det i min enfald. Tiden gick och mer och mer problem dök upp. Det var som en berg och dalbana som han styrde. 

 

Jag såg allt detta klart och tydligt då men ändå hoppade jag inte av. Jag satt kvar och mitt mående blev därefter. Upp och ner gick jag. Ändå åkte jag låååååångt för att träffa honom. Första kyssen när jag kom var underbar. Sedan fick jag se hur han bodde. Lite misär. Förstod mer vidden av problemet men vi var förälskade. Vi älskade! Dagen efter var vi båda i ångest. Stark ångest. Han dövade den med att inte äta och att dricka och jag ville inte åka men tvingades tillslut. Grät nästan hela vägen hem och fick stanna för att köpa cigg, detta till trots att jag inte röker.

 

En tid efter detta med upp och ner så beslutade jag mig för att jag inte kunde bära hans bördor. Sa hej då per sms då jag visste att han annars skulle manipulera mig in igen. Var beredd på reaktion men inte den starka jag fick. Raderade hans nummer och bestämde mig för att inte alls svara honom. Några jobbiga veckor följde och så kom bomben. Jag fick reda på att han hade fått barn med en annan. Hon hade alltså varit gravid medan gam och jag träffades. 

 

Även om jag idag tycker att han var ett svin så sakar jag våra samtal och möten. Kam tänka på honom ibland och hoppas att han tagit sig ur skiten. Om du läser i mitt arkiv kring den här tiden förra året tror jag att de inläggen får mer mening.