När jag var yngre, runt 11-12, hade jag en vän. Det var nästintill alltid jag som ringde eller tog kontakt. Jag ville ofta vara hos vännen. Ibland kom jag och väckte denna vän. Fixade frukost åt henne och som tack fick jag umgås. Jag tror till och med att jag var där när hon var sjuk.

När hon och hennes mamma (hennes föräldrar var skilda) åkte bort så vattnade jag deras blommor. Jag diskade ofta där, städade också ofta och hjälpte vännen med läxor nästintill varje gång vi träffades.

Jag var så lycklig för min vän. Så glad att ha någon, men ändå störde jag mig enormt på vissa saker hon gjorde. Ofta bråkade hennes mamma och hon inför mina ögon (det har jag varit med om i andra familjer också, varför gör man så?). Mamman använde mig som ett hot. Vännen fick inte umgås om vi inte skurade däck, städade eller diskade. Vi, säger jag. Egentligen var det vännens uppgift, men jag hjälpte ofta.

Denna vän pluggade oerhört mycket. VÄLDIGT hårt. sedan hände det något. Vännen med mamma flyttade. Vännen slutade höra av sig. ALLS. Nada, fick knappt veta att de skulle flytta.

Sedan fick jag reda på att vännen fick betala massa pengar till sin mamma. Hyra bla. Vännen gick det sämre för i skolan och hon hamnade med gänget som skolkade.

År efteråt, ÅR. När jag gått vidare. Ja, då hör hon av sig för att se om vi kan träffas.

Varför skriver jag då om allt det här? Jo, jag har fått en insikt idag. All denna otrygghet jag har. Att jag inte kan lite på människor. Det jag beskriver ovan är en utav anledningarna. Man kan säga att jag blev uttnyttjad som vän. Då såg jag det inte. Mobbad som jag var, var jag glad över umgänget. Idag hade jag gått åt ett annat håll.

Städar gör jag dock fortfarande hos min bästa livsblomma (inte vännen i texten), men det är inget tvång. Jag gör det för att jag vill och ser att hon blir glad av det.

Nog om allt detta, vad gör jag nu då för att ta mig ur detta otrygghetsträsk. Ja, det är den stora frågan...