Livets sköra blomma

Nu har jag satt igång det igen. Sjukhuskarusellen. När man ska till läkaren och minnas vad man sagt förra gången och vad man ska säga nu. För jag har så dåligt minne att jag knappt kommer ihåg hur jag mådde förr och när jag väl är vid läkaren så glömmer jag allt jag tänkte säga. Jag tror banne mig att jag får skriva en postit-lapp!

Nu sitter jag här och undrar varför i hela helvetet som jag hörde av mig till läkaren igen. Varför vill jag utreda min yrsel. Det innebär ju att jag måste till läkaren, och varför i helvete vill jag dit?

Jag tror att jag ska ta upp mitt minne när jag väl är där, för det kan väl inte vara normalt att man glömmer vad man gjort på förmiddagen eller dagen innan. Eller att man till och med glömmer att göra något som man lovat. Då menar jag inget stort, men kanske glömma plocka ur tvättmaskinen.

Hur som så ringer det någon till mig idag och jag vet fan inte vad jag ska säga. Ångest som fan och jag vill bara låtsas som ingenting. Jag minns liksom inte ens vad jag skrev igår. Då är det illa. Alltså jag vet ju typ hur jag mår och hur min yrsel är, men jag beskriver den lite olika från gång till gång. Är jag den enda med detta problem?

Förra gången jag var till läkaren fick jag diagnosen PCO. En diagnos jag på förhand sagt till läkarna att jag troligen hade. Jag var liksom hundra procent säker och fick det bara bekräftat i princip.

Denna gång har jag fått en uppenbarelse utav att jag har något problem med hjärnan. Cancer, för mkt vatten eller någonting som inte står rätt till. Det måste ha att göra med all huvudvärk, yrsel och allt ont jag har i nacke och rygg. Allt leder liksom till huvudet. Jag hoppas doch att denna diagnos inte är sann. Vem vet dock.

 

Jag vill inte leva med nästintill konstant yrsel, det kan inte få vara så. Åh, jag vill känna min kropp bättre. Veta vad som får den att må bra och kunna bota den. Det är ju därför jag dragit igång denna karusell. Nu är det bara att åka. Sätt dig ner och åk nu!