Åh jag hatar det. När man väntar på något som ger ångest. Det kan vara ett besök någonstans, ett samtal som ska komma, någon som ska komma på besök eller egentligen vad som.

När man så sitter där och väntar. Ångest tankarna går runt-runt-runt i skallen och man vill bara dö. När sedan klockslaget kommer så händer det inget. Ingen kommer på besök, samtalet rings inte eller något annat händer.

Du får ingen förklaring och din ångest stiger. Den stiger och stiger ända tills det känns orimligt att det där besöket ska komma, eller tills någon ringer och berättar att de inte kommer, att det ställs in helt enkelt.

Jag avskyr det. Idag skulle jag få ett samtal från min vårdcentral. Jag väntade och väntade och väntade. Ångesten var enorm. Jag stirrade på telefonen och sprang skytteltrafik på toaletten för att kissa. INGENTING hände.

Då har man liksom stressat upp kroppen totalt, förberett sig och så blir det nästan värre än om det planerade hade skett. För då vet du att det planerade måste omplaneras.

Vad gör man åt det? Jag försöker prata ner min ångest men det funkar aldrig i de tillfällena. Varför inte? Är det för att jag inte har något val. Att valet hänger på någon annan. Är det därför, eller varför?