Det känns lite uttjatat, men vad bra det gick idag. Magen krånglade inte, inte urinblåsan heller. Det var faktiskt trevligt på öppet hus.

Är det inte alltid såhär för ångestdrabbade, att vi är rädda för något som egentligen inte finns. Eller som bara finns i våra huvuden, kanske man ska säga? Man skärmar sig från omvärlden i tron att man inte kan hantera den och sedan när man väl är där så inser man att de ju fungerar rätt bra.

Märkligt det där, måste prata med kurator om det. För visst har jag nämnt att jag tagit upp kontakten igen?

Känner att jag själv har mer koll nu också. Koll på vad JAG behöver hjälp med istället för generellt vad folk behöver hjälp med. Jag struntar faktiskt i ångeststegar och att andas i en fyrkant. Det fungerar liksom inte.

Jag vet inte, vill bara kunna ha ett jobb. Vet inte om jag kan det nu :(.