Mitt hem, min borg, min trygg-och säkerhet
Kategori: Juni 12
Tydligen är det ingen som läser? Jag ser er, men jag tillåter att ni får vara anonyma då. För så är det, med ångest så ska det tassas runt. Man ska söka hemliga lokaler långt ner i källare och man ska inte prata om det. Fast så är det inte riktigt i verkligheten, känslan är, men inte verkligheten. När jag fick ångest så visste jag inte ens vad det var. Jag mådde piss men ingen kunde jag prata med. Sedan började jag gå hos kurator och i väntrummet såg jag ofta normala människor. Ja HELT NORMALA, såg de ut. Jag yttrade det för min kurator; att jag trott att de med ångest såg ut som lodisar. Hen skrattade bara åt mig och sa att det var en generell uppfattning. Jag lovar, jag ser HELT NORMAL ut, förutom alla extrakilon, men det är inte ångest. ;)
Jag ville ändra på det, att man måste krypa i mörkret, men det går inte så snabbt, det insåg jag nu. Jag hoppas att ni i sinom tid kan ge er till känna. Säga hej (anonymt går också). Tills dess fortsätter jag blogga om min ångest. En ångest som idag är måttlig. Jag nojjar mig över ett besök som kommer i slutet utav denna vecka. Några ska bo över, I MITT HEM. Ja, de inkräktar och min kropp är inte långsam med att tala om det för mig.
Nu hoppas jag dock att det ska gå bra. Jag får sysselsätta mig sålänge och skita i ångesten. Inte så bra men hmm, hey jag är inte mer än människa. Vissa jobbiga saker måste man få sopa under mattan, eller?
