Midsommarskräcken
Kategori: Juni 12
Jag vaknade, panikslagen. Ont i magen, huvudet och magen strejkade också. Åt varken frukost eller lunch. Fördrev tiden med att binda en midsommarkrans. Tänker man på ångesten så riskerar den att stegra och jag hade inte ork att prata ner den. Åkte ner på stan med skitnödighetskänsla och kräks som åkte hiss i halsen. Jag överlevde det.
Blomman jag skulle till SMSade och frågade när jag skulle komma. Jag svarade att jag skulle försöka hinna till dansen. Jag ville dit, det hade jag kommit på. Jag åkte i sista sekunden och kissnödigheten, skitnödigheten och kräkskänslan följde med mig. Två Dimor hade åkt ner, annars visste jag att jag aldrig skulle klara det. Inte med kiss och skitnödighet. Det skulle bara inte gå.
Åkte till ett litet litet firande med MASSOR utav folk. Parkerade bilen och kände bara HJÄLP! Jag flyr nu. Men jag kunde ju inte. Kunde inte fly. Jag hade lovat att jag skulle dit och nu jäklar skulle ångesten få se. Satte mig på backen brevid min fina blomma och försökte prata med min ångest. Det gick inget bra, den stegrade bara så jag beslutade att ignorera den. Det fungerade.
Dans runt midsommarstången (HELA), lottköp och sedan bar det iväg till min fina blommas residens. Där befann sig två manligt bekanta. Jag gillar INTE att umgås sådär, med folk jag känner ytligt. Inte när jag inte har någon trygg med mig. Då hänger allt på mig och att ha fokus på sig själv. Ja, det vet ni nog med panikångest och social fobi hur det känns. Men JAG KLARADE DET OCKSÅ. Alltså jag tror inte ni förstår hur STOLT JAG ÄR ÖVER MIG SJÄLV! Obeskrivligt stolt. Tårarna rinner just nu.
Blomman jag skulle till SMSade och frågade när jag skulle komma. Jag svarade att jag skulle försöka hinna till dansen. Jag ville dit, det hade jag kommit på. Jag åkte i sista sekunden och kissnödigheten, skitnödigheten och kräkskänslan följde med mig. Två Dimor hade åkt ner, annars visste jag att jag aldrig skulle klara det. Inte med kiss och skitnödighet. Det skulle bara inte gå.
Åkte till ett litet litet firande med MASSOR utav folk. Parkerade bilen och kände bara HJÄLP! Jag flyr nu. Men jag kunde ju inte. Kunde inte fly. Jag hade lovat att jag skulle dit och nu jäklar skulle ångesten få se. Satte mig på backen brevid min fina blomma och försökte prata med min ångest. Det gick inget bra, den stegrade bara så jag beslutade att ignorera den. Det fungerade.
Dans runt midsommarstången (HELA), lottköp och sedan bar det iväg till min fina blommas residens. Där befann sig två manligt bekanta. Jag gillar INTE att umgås sådär, med folk jag känner ytligt. Inte när jag inte har någon trygg med mig. Då hänger allt på mig och att ha fokus på sig själv. Ja, det vet ni nog med panikångest och social fobi hur det känns. Men JAG KLARADE DET OCKSÅ. Alltså jag tror inte ni förstår hur STOLT JAG ÄR ÖVER MIG SJÄLV! Obeskrivligt stolt. Tårarna rinner just nu.
Jag överlevde mat, efterrätt och socialt prat och skratt. JAG NJÖT! Tanken på ångesten försvann och jag var den gamla livsblomman. Den levande blomman som spirade. Den var jag. Skrattet ekade inom mig och jag var (är) så lycklig. Tänk att jag överlevde.
Ju fler sådana här upplevelser desto mer minskar ångestmonstret. Desto mer får jag kontroll och desto mindre behöver jag äta medicin och ha säkerhetsgrejer. De enda säkerhetsgrejorna idag var en binda i trosan och en påse i fickan. Men jag tänkte inte ens på att jag hade de två.
Jag gråter nu. Lycko tårar strömmar ner och fyller jorden med vatten. Jag hoppas att jag kan leva på det här imorgon när jag ska på ytterligare ett firande. Eftersom Dimortåget gått (jag kan inte äta två dagar i rad för då kör min mage ihop sig totalt) så måste en säkerhetsgrej bort. Tänk om jag ska lämna de andra hemma också. Jag kanske klarar det.
God natt på er alla och jag hoppas innerligt att ni fick en HELT UNDERBAR midsommar. Jag har haft det, även om den tog slut snabbt. Puss och godnatt mina fina med-blomster, spirar ni också? Berätta gärna hur er midsommar såg ut. Kom ihåg att jag kan ta både negativt och positivt. Jag kan lyssna om du vill prata.
