Idag samåkte jag bil med egen fri vilja. Jag åkte till ett ställe och var beroende utav att en annan människa skulle frakta mig hem. Denna människa var dock ingen annan än min fina blomma. Hon som får mig lugn. Hon som får ångest att försvinna. Jag älskar henne, utav HELA mitt hjärta.

Bra gick det också. Stället jag åkte till var bekant. Jag tror det där bekanta är viktigt. Finns toalett? Ja, då är jag lugn. Undrar hur kändisar gör när de blir akut kissnödiga. Fast det förståss, det finns nog de som skulle ge en arm bara för att hjälpa en kändis. Inte jag dock. Nog för att jag hjälper människor men kändisskapet lockar inte mig.

Innerst inne är nämligen kändisar människor. De skiter, pruttar, kräks, har ångest, oroar sig för värdsliga ting och ja är som oss andra. Varför ska jag då dyrka dem? Nej, jag måste lära mig att dyrka mig själv. Annars behöver jag inte dyrka någon annan människa i världen.

Tänk på det nästa gång ni ser påven eller Dalai lama. DE BAJSAR OCKSÅ! Ja, chockerande eller hur!