Livets sköra blomma

Bit för bit faller det på plats. Barndomens konstiga utbrott får mening och jag börjar förstå mig själv.

När jag var yngre och vi skulle åka på en semestertripp. Vinter eller sommar, spelade ingen roll. Varenda gång, dagen innan eller på morgonen fick jag ett utbrott. Jag skrek att jag absolut inte ville följa med och anledningarna var många. Jag hittade inte kläder att ta med, det skulle bli tråkigt, någon incident som skett som jag kunde spinna vidare på osv. Mina föräldrar blev arga på mig och sedan blev jag gammal nog att vara hemma själv. Då fick jag bli det.

När jag var yngre så förstod jag inte varför jag skrek. Jag låg där i soffan och ville verkligen med, men jag skrek ändå att jag inte ville. Jag mådde dåligt. Illamående, magknip och känslor, precis som nu.

Inte förrän idag slog det mig att jag visat min ångest. Jag förlorar kontrollen i bilen (om jag inte sitter bakom ratten), jag blir kissnödig och illamående. Tror på fullt allvar att jag kommer att kräkas eller kissa på mig där i bilen. SJÄLVKLART att jag visade min ångest så.Genom att skrika, slå och sparkas.

Nu förtiden visar jag inte min ångest. Jag säger Nej eller Ja och sedan hanterar jag alla känslor inombords. Det är faktiskt inte bättre. Det äter upp mig.

Jag önskade faktiskt att jag bodde i en familj där känslor var något man pratade om och inte höll för sig själv. Att det fanns någon där att prata med, om sitt liv eller om dennes liv. Nu är inte min familj så. Nej, för känslor är INGENTING man pratar om. Det ska hållas i det fördolda. Jag ska ändra på det. I min nästa familj ska vi prata. Om ALLT! Där ska ingen gå och vara missförstådd eller ledsen i ensamhet. Nej, i min nästa familj ska allt bli bättre!