"Vi kan samåka." En enda mening som får min kropp att gå in i panik. Hur ska jag ta mig ur detta? Jag vill inte samåka. Jag gick igenom kurators tips. Är det jag eller ångesten som inte vill samåka. Jag kom fram till att det var jag och ångesten.

Om det var så sa kurator att det var okej att tacka nej, så det gjorde jag nu. NEJ sa jag, men det tog mycket kraft utav mig. Och nu känner jag mig som jordens fegaste och mest korkade människa.

Tror banne mig jag går och begraver mig i sängen för tårarna de har fastnat någonstans i själen. Jag gråter väldigt sällan och det är så jobbigt. Ibland vill jag gråta, men inte ens då går det.

Jag tror det är alla tårar som jag inte fick gråta förut, fick inte visa mig svag. De är dem som blockerar vägen för de tårarna som vill rinna nu.

Jag gråter inombords, mest hela tiden.