Livets sköra blomma

Jag har fått en remiss till gynekologen och jag ska dit snart. Oron är hög inför detta besök och ångesten ligger som ett lock över det glädjande i att äntligen få veta.

Idag ringde jag och förvarnade om min ångest/oro samt passade på att fråga om hur det kommer att gå till. Samtal, ultraljud och ev provtagning+ gynundersökning. Usch och fy, men det måste göras.

Som kurator säger: "Är det något ställe man ska svimma eller må dåligt på så är det på sjukhuset". Jag får tänka på det och hoppas på att gynekologen är snäll och förstående.

Mina största orosmoment just nu är:
-Tänk om jag får beskedet att jag ALDRIG kan få barn.
- Tänk om jag blir kissnödig i gynstolen.
-Tänk om jag blir bajsnödig i gynstolen.
- Tänk om jag får mens och värsta störtfloden.
-Tänk om gynekologen tycker jag är äcklig.
- Tänk om någon ser mig därinne.
- Tänk om jag kräks.
- Tänk om jag är ofräsh.
- Tänk om det sitter bajsrester kvar och gyn tycker jag är ofräsh.

Fast i mitt huvud är alla tänk om borttagna. Alla dessa ovanstående saker är alltså sanningar i mitt huvud. Igår började jag gråta när jag tänkte på att jag aldrig skulle kunna få barn. Jag känner att det är det beskedet jag kommer att få.

FY FAN! Men det känns lite lättare nu när jag vet på ett ungefär vad som väntar...med betoning på LITE!