Livets sköra blomma

Jag skämde ut mig idag. Ramlade över ens saker som tydligen var ömtåliga och kunde gått sönder och råkade släppa ut en hund som kunde sprungit bort. KUNDE skriver jag. Ja, för ingenting hände. Hunden hann inte långt och ingenting gick sönder (vad jag vet).

Men jag fick skäll. Kände mig som ett litet barn. Kanske var det det barnet som mottog skället också. Det gick nog rätt in. Skället ramlade ner i skamsjön.

Skamsjön finns i magtrakten. Den är svart och stormar ibland. Då har jag ont i magen och tankarna snurrar. Ibland stormar den upp och ältar det gamla. Idag ältar den det nya.

Allt var en olyckshändelse. Jag tappade balansen och ramlade, råkade få upp buren till hunden med foten och ramlade bakåt. Kvinnan sa med arg röst "Jag gör det där för jag vill inte att mina saker går sönder". Jag gjorde faktiskt inget med flit. Det var inte meningen. Jag förtjänade inte skället. Ville egentligen gråta när hon sa sådär. Ville bli ett barn, kura ihop mig och förlösa den negativa energin hon gav.

Så löjligt, men jag kände mig inkompetent. Som en total idiot som inte kan någonting. Jag låter tårarna rinna nu. Jag vill inte bli behandlat som ett barn. JAG ÄR FAKTISKT VUXEN.

Nu ältar tankarna allt som skedde. Om och om igen går det i mitt huvud och jag funderar på var det gick fel. Vad kunde jag göra bättre. Försöker tänka på det kurator sa till mig förut. Att jag skulle sätta stopp. Jag säger stopp hela tiden till bandet, men det är som att fjärrkontrollen är trasig. Istället rinner tårarna.

Jag vet en som inte kommer att få sova inatt pga det där bandet. Andra hade glömt för länge sedan. Inte jag! Nej, jag har berikats förbannats med ett band på repeat. Så är det alltid. Kan det ta slut snart?

 

Jag ältar också att jag tackade nej till att komma till min närmsta vän på typ tupperwareparty (fast andra produkter). Jag klarar det inte. Folk jag ev inte känner och så fastlåst. Nej, det går inte. Jag ältar det nu. Banden går parallellt på repeat. Kan de sluta...SNÄLLA!