Tårar i en famn för länge sedan
Kategori: Aug 12
Tårar från mitt inre rann ner för mina kinder idag. Jag vet inte varför, men vid en ensam stund kom de. Det var så befriande. Jag har inte gråtit på länge och all smärta som sitter i från dået behöver komma ut. Kanske är tårarna därifrån. Hur som är de gamla och varför de finns är glömt. Lite utav smärtan lämnade kroppen med tårarna.
Jag vill bara gråta mera men helt plötsligt tog de slut. Lika tvärt som de kom var de borta. De lämnade en stark känsla utav saknad.
Jag tänker på en person jag delat mitt inre med vid en svag tidpunkt (jag var väldigt onykter men minns allt ändå). Jag bär skuld från den tiden då det var en väns pojkväns famn jag låg i och grät. Skulden kommer i från att jag stal honom den kvällen från min vän. Vi gjorde aldrig något mer än grät och pratade, men misstankar fanns. Inte från min vän dock, men från andra. Jag saknar hans famn och hans empatitårar. Han är nu min väns ex och finns inte ens nära att tillgå. Ibland i svaga ögonblick tänker jag på den stunden. På hur älskad jag kände mig där och då och hur värd jag kände mig. Ibland i svaga ögonblick vill jag ta kontakt. Jag vet att det skulle missgynna mig så jag gör det inte. Jag lever på minnet istället!
Nu känner jag hur tårarna finns där bakom ögonlocken. Jag vet fortfarande inte varför denna tidpunkt bringar sådana känslor inom mig. Kanske är det rädslan för att aldrig få tillbaka det? Kanske är det att jag saknar den personen. Jag vet inte, jag vet bara att känslor frambringas.
Jag vill bara gråta mera men helt plötsligt tog de slut. Lika tvärt som de kom var de borta. De lämnade en stark känsla utav saknad.
Jag tänker på en person jag delat mitt inre med vid en svag tidpunkt (jag var väldigt onykter men minns allt ändå). Jag bär skuld från den tiden då det var en väns pojkväns famn jag låg i och grät. Skulden kommer i från att jag stal honom den kvällen från min vän. Vi gjorde aldrig något mer än grät och pratade, men misstankar fanns. Inte från min vän dock, men från andra. Jag saknar hans famn och hans empatitårar. Han är nu min väns ex och finns inte ens nära att tillgå. Ibland i svaga ögonblick tänker jag på den stunden. På hur älskad jag kände mig där och då och hur värd jag kände mig. Ibland i svaga ögonblick vill jag ta kontakt. Jag vet att det skulle missgynna mig så jag gör det inte. Jag lever på minnet istället!
Nu känner jag hur tårarna finns där bakom ögonlocken. Jag vet fortfarande inte varför denna tidpunkt bringar sådana känslor inom mig. Kanske är det rädslan för att aldrig få tillbaka det? Kanske är det att jag saknar den personen. Jag vet inte, jag vet bara att känslor frambringas.
Vi låg där hand i hand på vägen, du gav mig en vänskaplig puss och en kram. Vi tittade på stjärnorna tillsammans och grät i varandras armar. Jag fick se ditt inre barn, du fick se mitt. Vi blottade själarna för varandra och vi var i nuet. En telefonsignal bröt allt och VI var som uppbrutna. Aldrig mer skulle vi återförenas i kropp och tårar, men vi skulle ha minnet att falla tillbaka på när vi var svaga. Våran stund skulle bibringa styrka och VI skulle fortsätta på varsitt håll. Vi:et är ett då och i nuet finns bara jag och du. Inte tillsammans på samma plats, men vi finns i varandras själar. Minnesbilder på varandras inombordes bioduk. Jag önskar att VI:et fortfarande var. Jag skulle älska dig, varje del utav dig. Jag skulle hurra dig när du var stark. Krama dig när du var svag och låta min famn vara öppen för dig dygnet runt. Jag gör det fortfarande till viss del. På avstånd!
