Jag har varit bortrest. Umgåtts med folk i en annan generation. Jag behövde det. Har landat lite och ångesten är inte längre vardaglig. Den kommer mest när jag ska göra något jag inte gjort på länge eller inte gjort förr.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!