I ångestens klor
Kategori: Dec 11
Ångesten har legat i bakgrunden länge, det är vad jag insett under mina möten med kuratorn. Ja, jag går hos en sådan. Det är de senaste två åren som jag verkligen fått problem med panikångesten. Den hindrar mig från att umgås med människor och från att göra normala saker, som att handla eller gå på bio.
För er som haft panikångest är detta inte svårt att förstå. För er andra tänkte jag nu berätta hur det är för mig i kön på matvaruaffären tex. Det börjar redan hemma, när jag insett att jag måste till affären och köpa något som är slut. Då börjar tankarna snurra. Tänk om jag kräks där inne på affären, eller blir akut kiss-/bajsnödig. Har de en toalett? Kan jag gå på toaletten som 25-åring utan att alla andra ska kolla konstigt på mig? Osv. Jag fastnar i denna tanke-virvelvind, och där sitter jag fast. Innan jag går till affären, kissar jag 3 gånger och försäkrar mig om att jag visst har bajsat. Är det någonstans jag MÅSTE åka (bröllop, fest, möte) och jag är något lösare i magen så slinker det ner en Immodium eller en Dimor. Alla har vi knep och detta är INTE ett bra sådant. Jag skulle aldrig ha börjat.
Efter allt detta tänkande och görande, så sätter jag mig i bilen. Jag mår vid det här laget illa och tankarna snurrar fortfarande. När jag når affären kliar halsen, illamåendet är värre och innan jag går in så stålsätter jag mig. Jag scannar av området, är det någon jag känner här? Inte, vad bra då gör det inte så mycket ändå om jag nu kräks eller svimmar.
Nu går jag in! Jag plockar på mig de varor jag ska ha. Snabbt ska det gå. Allt som oftast slinker det ner en godisbit också, det är min medicin kan man säga, men mer om det i ett annat inlägg. Sedan kommer det jag hatar mest med affärsvändorna: JAG MÅSTE STÅ I KÖ! I kön känner jag en stor klump i halsen, illamåendet sätter i högsta växeln, det börjar snurra, golvet gungar och det enda som pågår i mitt huvud är: "Jag MÅSTE härifrån, var kan jag gå? Jag dör nu! Jag kommer ramla ihop här på golvet och ambulansen kommer komma. Jag kommer få hjärtinfarkt och dö.". Hjärtat bultar nu hårt, rösterna runt-i-kring är grötiga, synen är suddig i kanterna och fokuserad på närmsta nödutgång. Det som är centralt i världen är JAG OCH MIN JÄVLA ÅNGEST.
Jag står där ändå, tiden går så oerhört sakta och jag kanske ler lite oskyldigt mot de som möter min blick. Tankarna kring om de ser vad som pågår är många, men den främsta tanken är att jag vill därifrån. När det väl är min tur och jag betalat, så packar jag snabbt ihop mina varor och rusar ut i säkerheten: BILEN.
Väl i bilen lugnar allt ner sig, illamåendet går tillbaka, snurrandet avstannar och känslan av att vara säker infinner sig. Jag kör hem och sedan är jag helt matt.
Ilskan hos mig sätter då in. Varför låter jag detta hända varje gång, vad är det egentligen som är så farligt. Det är ju löjligt. Jag är löjlig! Det är mitt främsta problem, inte ångesten i sig, utan det faktum att känslan och logiken inte hör ihop. Min logik säger mig att allt det här inte borde vara farligt, så varför är det det då? Kuratorn har inte gett mig så bra förklaring på detta, utan mest sagt att det inte hör ihop. Kurator har därmed inte gett mig någon utväg i det tankemönstret. Jag är fortfarande fel, det är något stort fel på mig som borde vara lätt att lösa men som inte är lätt. INTE FÖR FEM ÖRE!
Nu är jag helt slut efter att ha skrivit detta inlägg, men jag hoppas att det ger en liten inblick i hur jag känner mig. Mer om vem jag är och mer om hur min sjukdom (som jag kallar den) påverkar mig kommer i följande inlägg.
