Semester på gång. Andra ser fram emot att åka iväg och uppleva nya saker. Min hjärna tänker mest på toaletter och hur kroppen ska klara av semestern. Jag har kommit långt i min ångest. Alla rutiner och ritualer jag hade tidigare är mestadels borta. Med ACT har jag fått lära mig acceptansen och den fungerar bra för mig. Långt mycket bättre än exponeringarna i KBTn. Jag ska på semester. Jag kommer att må skit i min ångest vissa stunder och det är okej. Jag har alltid möjligheten att säga nej. Att stanna i stugan om jag behöver. Jag behöver inte utsätta mig för mer än jag vill. Jag hoppas på att få en mysig semester och att min mage inte sätter så mycket stopp. Ibland tänker jag att jag borde bajsa på mig någon gång för att se att jag överlever det också. Nåväl. Packa och sedan njuta innan det blir semester på riktigt.
Livsblomman har knoppar. Hon är inte vissen längre!
En midsommar där andra räknat in en i sina planer. Nya människor att träffa. Den initiala känslan är bra, kul. Äntligen en midsommar i min smak.
Kroppen gör dock ont. Andra hinder står i vägen. Lätta att skylla på men samtidigt inte lätt att putta undan. Något som är helt klart är att diarrén kommer komma som ett brev på posten imorgon. Hur ska man kunna ta ett steg framåt när kroppen hela tiden motarbetar en?
Ska försöka tvinga mig dit ändå. Tänka att allt löser sig men det tär så oerhört. Funderar på om jag ska fråga efter några ångestdämpande eller hur jag ska hantera detta.
Alla verktyg jag fått hjälper inte. Det är det där sista kvar och det är blytungt.
Hoppas dock på att midsommar blir fin. Vill umgås och ha kul.
Grannen vet mer om min lägenhet än jag och jag får panik.
Inser hur mycket hemmet är min borg. Vill inte att någon inkräktar här. Eller, mest tror jag att det handlar om kontrollen. Att jag inte bestämmer. Att jag inte vet. Ska jag bli bostadslös snart?
Vart ska jag ta vägen?!
Paniken växer.
Tar till alla metoder jag har. Känner mig ändå lugn. Inte panikångest. Konstig känsla. Som en slags avtrubbhet. Vet inte hur jag ska göra.
Det var ett tag sedan. Mycket har hänt. En pandemi som inte lär ha undgått någon. Även ett år sedan festivalen. Hur är det då med mig? Jo, ganska bra och samtidigt jättedåligt.
Har känt mig ganska tom detta år. Svårt att förklara på annat sätt än så. Har tänkt på mina livsmål, om det verkligen är så jag vill ha det och tvivlat på mycket.
Samtidigt har jag skrattat så ofantligt mycket detta år. Har utmanat mig kring mycket och sociala situationer skrämmer mig inte lika mycket längre.
Just nu kämpar jag med att faktiskt se mig själv i spegeln och se så tjock jag är egentligen. Att hitta ett hållbart sätt att gå ner i vikt på. Har sneglat på hypnosterapi och kanske insett att jag måste testa på det. Tänk om det faktiskt funkar.
Det funkade ändå på en i min närhet. En som numer är nykter alkoholist. Steget till att testa är dock långt. Det är alltid så för mig. Starten är det jobbigaste. Där kommer grubbelångesten.
Annars försöker jag förstå varför jag inte kan gråta mer än 30 sekunder och känner stundtals att jag borde utredas hos en psykolog.
Upp och ner helt enkelt. Mina två världar har blivit ner en och samma. Det är fett läskigt!
Konserten kom jag iväg på. Det var lite jobnigt där men det fanns stunder som jag njöt.
Bestämde mig i våras för att gå på festival under sommaren. Bokade biljetter och när dagen kom så mådde jag skit pga ångest. Tänkte ändå att den inte skulle förstöra. Skrev upp pos och neg saker som kunde hända och tänkte (som jag fått lärt mig i ACT) att man får ta det onda med det goda. Men oj så mycket gott jag fick sen. Ljuvlig stund!
Skriver dock detta samtidigt som min mage exploderar. Är påväg på semester och har insett att en stor del av min stress med sådana bilresor är min far. Hans irritation över att vi var tvungna att stanna så ofta när jag var liten gjorde att vi var tvungna att stanna flera gånger. Jag ser det nu. Hoppas på att jag får köra första biten, då kanske magen hinner lugna sig lite iaf.
Känner dock ingen glädje inför denna semester, men jag måste utmana mig. Jag måste leva livet, vad är det annars för vits att fortsätta vattna denna blomma?
Ångest. Orolig mage. Klumpen. Katastroftankarna. Tvångshandlingarna. Usch, jag hatar det. Jag vill vara lika bekymmersfri som jag ser ut på fotona från barndomen.
Jag ska på konserten. Jag ska dit oavsett denna jävla ångest.
Har en inbokad tid hos kuratorn. Har varit eller troligen haft stressymptom. Bäst att kolla upp. Hoppas på att kunna få hjälp men jag vet inte. Kommer jag att lyckas?
Verkligen känt mig nere ett tag. Sådär odiffust och jobbigt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Många förändringar detta år också.
Inte nytt jobb men nytt uppdrag och nya nära kollegor. Några som jag har lite svårt med och som är långt vort från mitt tänk. Har också jobbat hårt detta år och det har tärt på mig. Har haft tillfällen jag känt att jag inte pallar med. Har lyft det högre upp men inte känt att jag fått något direkt gehör.
Samtidigt har jag brottats med kroppskomplex och det faktum att jag i höst fyller 30. Jag hade en plan för två år sedan om att bli fit och fin tills dess. Även en plan om att ha man och barn då och fanns inga barn skulle jag skaffa de själv. Ju närmre jag kommer det där 30-strecket ju mer inser jag hur själviskt det är att skaffa barn själv och att det jag egentligen längtar efter är en familj och någon som faktiskt älskar mig.
Har känt i princip i hela livet att det inte finns någon som bryr sig om mig eller mitt mående mer än jag själv.
Därför känns det också jobbigt nu att fylla 30. Den där festen alla har då, vem ska jag fira med? Jag har övervägt att skriva en sådan där notis om att uppvaktning undanbedes. Har även funderat på att fly fältet. Även mörka tankar har funnits där. De om att jag kanske inte finns på min 30-årsdag.
Jag vet att det bara är jag som kan förändra saker och ting men jag känner inte att jag har någon som kan hjälpa mig på vägen.
Jag svamlar, meningen med inlägget var att skriva av sig.
Det är mycket nu bara. Kanske borde ta upp min kuratprskontakt igen.
Ljög på mitt medarbetarsamtal i veckan. Att jag faktiskt har koll på livet. Det har jag nog inte, men jag måste få komma på det själv utan att chefen lägger sig i.
När jag inte ens berättar mina problem för mina föräldrar, varför skulle jag då berätta dem för min chef?
Är en ensam människa som vill vara mer social men ändå ha mer tid ensam. Det går inte ihop för mig. Jag vill ha sex och kärlek men samtidigt inte. Vad fan är jag rädd för?
Jag har levt tillräckligt länge på denna jord för att kunna se att mitt liv bara vill jävlas med mig. Så fort jag börjar må bra och tycka livet är någorlunda ok så kommer nästa grej och trycker ner mig.
Just nu känner jag mig så nedstämd. Vill göra massor men fastnar i soffan. Har noll ork och knappt någon lust till någonting. Borde höra av mig till kuratorn igen men jag vet ju inte vad felet är.
Världarna har kolliderat. Vännerna vet om familjen nu och snart måste familjen få reda på saker om mitt liv. Allt jag har arbetat för att så länge hålla isär är på väg att sammanblandas. Är det bra eller dåligt vet jag inte.
Oavsett så hände det dåliga saker i fredags på en fest. Ville nog skapa drama för mig själv och må dåligt. Jag lyckades men mår inte så dåligt som jag tror. Är ganska känslokall istället och det skrämmer mig. Vad händer med mig egentligen?
Nyårsafton startade med promenad, huvudvärk och krånglande mage. Det gick över strax efter att vännen kommit hit. Vi åt och drack gott. 2glas vin, 2 drinkar och en shot. Sedan gick vi till en hemmafest med 20-åringar. Väl där tyckte jag att allt var superpinsamt. Folket var märkligt och mina vänner pratade mest med andra. Därför drack jag mycket på kort tid. 2 cider, en drink och två shots. Jag mådde bra. Var glad och i feststämning. Så hände det där... jag skulle gå ut. Någon dansade till en bra låt. Vi omfamnade varandra och hon gick åt ett annat håll. *PANG* sa det i knät och jag la mig ner på golvet. Nu börjar det bli svart. Jag skrek att det gjorde ont men när någon nämnde ambulans så försökte jag resa på mig. Det gick inte. Ont så inåt... och då ska man komma ihåg att jag hade druckit. Minnesluckor och så kom ambulansen. Firade mitt tolvslag i den och ville mest avlida.
In till akuten. Helt själv. Hade sagt åt mina vänner att gå och fortsätta fira. Ångrade mig såklart lite då det var så tråkigt på akuten.
De kom och kände på knät men kunde inte göra någon bedömning då det gjorde för ont. Fick därför åka sjuktransport hem efter att ha blåst 0.94 och fårt dropp för att bli lite nyktrare.
Nyårsdagen kom sedan. Började med att min vän fick köra mig till röntgen. Sedan in för bedömning. Inte heller nu kunde de ge mig svar. Svullnad bakom knäskålen men inget brutet. De såg också en förändring på mitt skelett som jag troligen haft som barn. Det var jättevanligt men de skulle kolla upp det ifall det skulle vara Cancer. Hem med mediciner och så vila i soffan. Det var inte kul med ett bakisbesök på akuten.
På eftermiddagen kom S och C över på marängsviss och sedan även bakismat.
Ska tillbaka om en vecka för bedömning och hoppas innerligt att jag är bra tills dess. Just nu är det bara jobbigt.
Jobbigt också med minnesluckorna. Hatar att inte vara i kontroll. Pinsamt!
Jag vet inte vad det är med mig. Jag vet bara att jag förra helgen skulle ta ett glas vin hos min kollega. Det blev långt mer än ett glas. Kom hem typ halv 4 och lördagen gick till spillo pga bakfylla.
Å så igår då. Stor julfest som vi fått av kommunen i julklapp. Hade knappt tänkt på den där julfesten förrän jag stod i kön. Där kom första ångestpåslaget. Mycket folk, trångt och rök som gjorde mig illamående. Jag fixade det dock genom att skämta med kollegorna och genom att försöka djupandas. Väl inne vid garderoben kändes det ganska bra.
Så kom vi efter ytterligare kö, in i salen. Det var såå mycket folk, överallt. Vi fick veta vårt bordsnummer och jag gick dit. Bordet vi fått stod mitt i rummet. Omringat av massor utav andra bord. Här var det fortfarande lungt men när jag inte fick plats bland mina kollegor så började jag få lite småpanik. Det löste sig dock genom att vi körde in en stol extra till mig.
Satte mig knappt ner utan gick direkt till baren. Då det vita vinet typ var slut så köpte jag och kollegan två glas på en gång (vi fick inte köpa en flaska då de bara hade en kvar). Vi lämnade glasen för att hämta julmat. Väl tillbaka till platsen satte jag mig ner och det är här det stora ångestpåslaget kom. Jag fick panik. Jag satt trångt mitt i, mitt i bland över 1000 personer. Jag försökte djupandas men det gick inte så jag började istället hinka ett glas vin.
Med ett glas vin i magen (tog någon minut) så började det lugna ner sig. Å andra sidan var jag nu inte bara lite lullig utan totalt onykter (hade nämligen druckit vin innan också). Åt lite. Drack mitt andra glas vin och nu började musiken. Vid det laget var jag än mer onykter. Hur jag fick idén vet jag inte men jag började dansa på klappstolen. En vakt kom springande efter ett tag och ja... därefter gick kvällen. Jag hade roligt men jag mådde inte bra. Varken psykiskt eller fysiskt.
På natten fick jag också ett migränanfall. Inte trevligt att vara full och få migrän. Kräktes och kräktes och sedan svimmade jag av (brukar göra det vid migrän) och söog tänderna i toalettstolen. Inte skönt. Satt och sov en stund i vardagsrummet innan jag återigen kröp ner i sängen.
Sov till ca 12 idag och dagen har gått i vilandets tecken.
Från att jag kanske druckit 4 ggr per år har jag nu på kort tid druckit alldeles för mkt. Nu kommer det bli vitt fram till nyår om inte ännu längre.
Egentligen är mina tonår inte alls de åren som jag ville ha. Jag ville ha kärlek, förbjudna fester och många kompisar. Istället fick jag mest ensamhet och bråk.
Jag har insett nu på senare år att jag aldrig kommer få det där busiga. Tonårsförälskelser.
Tittar just nu på en film "If I stay" och gråter över det faktum att mitt liv inte blev som jag ville. Jag tror det varit lättare att acceptera om allt var mitt eget fel. Nu var det inte så. Det kommer jag alltid att få leva med.
Tänk om jag aldrig får någon är bli kär i. Vill jag ens leva då?
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
