Bil, besök och en jädra massa ångest
Kategori: Juni 12
Wish me luck! Antar att ni får höra mer om besöket imorgon när de åkt!
Wish me luck! Antar att ni får höra mer om besöket imorgon när de åkt!
Jag dör nu!
Kategori: Juni 12
Ångesttankarna just nu: "Tänk om du blir kissnödig på motorvägen, tänk om du får rännskita, tänk om du måste köra en bil du inte klarar utav, tänk om du inte hittar hem" Fast alla tänk om är istället tänk NÄR DU. Det har liksom redan hänt i mitt huvud. BLÄ!
Ångestcancer
Kategori: Juni 12
Mitt hem, min borg, min trygg-och säkerhet
Kategori: Juni 12
Tydligen är det ingen som läser? Jag ser er, men jag tillåter att ni får vara anonyma då. För så är det, med ångest så ska det tassas runt. Man ska söka hemliga lokaler långt ner i källare och man ska inte prata om det. Fast så är det inte riktigt i verkligheten, känslan är, men inte verkligheten. När jag fick ångest så visste jag inte ens vad det var. Jag mådde piss men ingen kunde jag prata med. Sedan började jag gå hos kurator och i väntrummet såg jag ofta normala människor. Ja HELT NORMALA, såg de ut. Jag yttrade det för min kurator; att jag trott att de med ångest såg ut som lodisar. Hen skrattade bara åt mig och sa att det var en generell uppfattning. Jag lovar, jag ser HELT NORMAL ut, förutom alla extrakilon, men det är inte ångest. ;)
Jag ville ändra på det, att man måste krypa i mörkret, men det går inte så snabbt, det insåg jag nu. Jag hoppas att ni i sinom tid kan ge er till känna. Säga hej (anonymt går också). Tills dess fortsätter jag blogga om min ångest. En ångest som idag är måttlig. Jag nojjar mig över ett besök som kommer i slutet utav denna vecka. Några ska bo över, I MITT HEM. Ja, de inkräktar och min kropp är inte långsam med att tala om det för mig.
Nu hoppas jag dock att det ska gå bra. Jag får sysselsätta mig sålänge och skita i ångesten. Inte så bra men hmm, hey jag är inte mer än människa. Vissa jobbiga saker måste man få sopa under mattan, eller?
Vem är du?
Kategori: Juni 12
Ångestfest
Kategori: Juni 12
Jag fuskade idag också. Det är som en drog den där Dimoren. Ner slank den och jag kunde åka på mitt andra midsommarfirande. Känslorna all over the place, precis som prins Daniel, och alla spröt ute.
Det är väldigt energidränerande det där, att ha spröten ute. Att värdera alla ord som sägs, vända på dem och se om det ligger något dolt bakom. Något man förväntas förstå men kanske inte gör. Något som, om jag svarar utan att ha förstått, kan få mig att se dum ut. Något som kan få personer att skratta ÅT mig!
Tänk själv att vara på fest. Alla blickar känns riktade mot dig. ALLA ord känns som pikar eller som ord du måste vända på för att hitta det dolda budskapet. Det känns som att alla granskar dig och som att alla ser din ångest. I den här situationen SKA du vara trevlig. Du SKA le och du SKA vara social och pratsam. Samtidigt snurrar alla tankar. Tankarna om kisset, bajset, kräkset och katastroftankarna om vad som snart kommer att ske. Att du kommer göra dig till åtlöje, framför alla dessa människor. En bild utav hur du blir utburen på bår, eller hur du sjunker genom marken och hoppas att ingen märker det.
Sedan hemfärden, helt slut är du. Samtidigt överlycklig. Det gick bra, du dog inte.
Orationellt är vad det är, totalt ologiskt och du skäms över dig själv och dina tankar. Varför tänker du så löjligt. Vad är du för en människa egentligen och varför ska du få finnas på denna jord. Du är bara till besvär. Skulle det inte varit bättre om marken hade öppnats på riktigt?! Jo, bättre för dig och för alla runt i kring dig. Inte vara till besvär och känslorna. De eviga känslorna. Lätta på ryggsäcken, lämna den i hålet och gå åt ett annat håll. Det är inte så lätt. Ångesten cirkulerar kring dig hela resan.
Sedan kommer du till sans och inser vilken vacker blomma du är. Då blir du arg. Arg på att ångest finns och arg på tankarna. Varför måste just du FÅ ha det såhär. Varför kan du ALDRIG FÅ njuta utav en social tillställning? Varför förpestar ångesten DITT liv? För det är det, DITT. Det är inte ångestens, och det är en väldigt viktig sak att minnas. Att tänka på och att aktivt applicera i vardagen (man får inte, man tar sig rätten). DU bestämmer och det är DITT liv! DU har all rätt att blomstra och få näring utav andra. DU har rätten att må bra. TA den!
Dået, nuet och framtidens ångest
Kategori: Juni 12
Bit för bit faller det på plats. Barndomens konstiga utbrott får mening och jag börjar förstå mig själv.
När jag var yngre och vi skulle åka på en semestertripp. Vinter eller sommar, spelade ingen roll. Varenda gång, dagen innan eller på morgonen fick jag ett utbrott. Jag skrek att jag absolut inte ville följa med och anledningarna var många. Jag hittade inte kläder att ta med, det skulle bli tråkigt, någon incident som skett som jag kunde spinna vidare på osv. Mina föräldrar blev arga på mig och sedan blev jag gammal nog att vara hemma själv. Då fick jag bli det.
När jag var yngre så förstod jag inte varför jag skrek. Jag låg där i soffan och ville verkligen med, men jag skrek ändå att jag inte ville. Jag mådde dåligt. Illamående, magknip och känslor, precis som nu.
Inte förrän idag slog det mig att jag visat min ångest. Jag förlorar kontrollen i bilen (om jag inte sitter bakom ratten), jag blir kissnödig och illamående. Tror på fullt allvar att jag kommer att kräkas eller kissa på mig där i bilen. SJÄLVKLART att jag visade min ångest så.Genom att skrika, slå och sparkas.
Nu förtiden visar jag inte min ångest. Jag säger Nej eller Ja och sedan hanterar jag alla känslor inombords. Det är faktiskt inte bättre. Det äter upp mig.
Jag önskade faktiskt att jag bodde i en familj där känslor var något man pratade om och inte höll för sig själv. Att det fanns någon där att prata med, om sitt liv eller om dennes liv. Nu är inte min familj så. Nej, för känslor är INGENTING man pratar om. Det ska hållas i det fördolda. Jag ska ändra på det. I min nästa familj ska vi prata. Om ALLT! Där ska ingen gå och vara missförstådd eller ledsen i ensamhet. Nej, i min nästa familj ska allt bli bättre!
Midsommarskräcken
Kategori: Juni 12
Jag vaknade, panikslagen. Ont i magen, huvudet och magen strejkade också. Åt varken frukost eller lunch. Fördrev tiden med att binda en midsommarkrans. Tänker man på ångesten så riskerar den att stegra och jag hade inte ork att prata ner den. Åkte ner på stan med skitnödighetskänsla och kräks som åkte hiss i halsen. Jag överlevde det.
Blomman jag skulle till SMSade och frågade när jag skulle komma. Jag svarade att jag skulle försöka hinna till dansen. Jag ville dit, det hade jag kommit på. Jag åkte i sista sekunden och kissnödigheten, skitnödigheten och kräkskänslan följde med mig. Två Dimor hade åkt ner, annars visste jag att jag aldrig skulle klara det. Inte med kiss och skitnödighet. Det skulle bara inte gå.
Åkte till ett litet litet firande med MASSOR utav folk. Parkerade bilen och kände bara HJÄLP! Jag flyr nu. Men jag kunde ju inte. Kunde inte fly. Jag hade lovat att jag skulle dit och nu jäklar skulle ångesten få se. Satte mig på backen brevid min fina blomma och försökte prata med min ångest. Det gick inget bra, den stegrade bara så jag beslutade att ignorera den. Det fungerade.
Dans runt midsommarstången (HELA), lottköp och sedan bar det iväg till min fina blommas residens. Där befann sig två manligt bekanta. Jag gillar INTE att umgås sådär, med folk jag känner ytligt. Inte när jag inte har någon trygg med mig. Då hänger allt på mig och att ha fokus på sig själv. Ja, det vet ni nog med panikångest och social fobi hur det känns. Men JAG KLARADE DET OCKSÅ. Alltså jag tror inte ni förstår hur STOLT JAG ÄR ÖVER MIG SJÄLV! Obeskrivligt stolt. Tårarna rinner just nu.
Blomman jag skulle till SMSade och frågade när jag skulle komma. Jag svarade att jag skulle försöka hinna till dansen. Jag ville dit, det hade jag kommit på. Jag åkte i sista sekunden och kissnödigheten, skitnödigheten och kräkskänslan följde med mig. Två Dimor hade åkt ner, annars visste jag att jag aldrig skulle klara det. Inte med kiss och skitnödighet. Det skulle bara inte gå.
Åkte till ett litet litet firande med MASSOR utav folk. Parkerade bilen och kände bara HJÄLP! Jag flyr nu. Men jag kunde ju inte. Kunde inte fly. Jag hade lovat att jag skulle dit och nu jäklar skulle ångesten få se. Satte mig på backen brevid min fina blomma och försökte prata med min ångest. Det gick inget bra, den stegrade bara så jag beslutade att ignorera den. Det fungerade.
Dans runt midsommarstången (HELA), lottköp och sedan bar det iväg till min fina blommas residens. Där befann sig två manligt bekanta. Jag gillar INTE att umgås sådär, med folk jag känner ytligt. Inte när jag inte har någon trygg med mig. Då hänger allt på mig och att ha fokus på sig själv. Ja, det vet ni nog med panikångest och social fobi hur det känns. Men JAG KLARADE DET OCKSÅ. Alltså jag tror inte ni förstår hur STOLT JAG ÄR ÖVER MIG SJÄLV! Obeskrivligt stolt. Tårarna rinner just nu.
Jag överlevde mat, efterrätt och socialt prat och skratt. JAG NJÖT! Tanken på ångesten försvann och jag var den gamla livsblomman. Den levande blomman som spirade. Den var jag. Skrattet ekade inom mig och jag var (är) så lycklig. Tänk att jag överlevde.
Ju fler sådana här upplevelser desto mer minskar ångestmonstret. Desto mer får jag kontroll och desto mindre behöver jag äta medicin och ha säkerhetsgrejer. De enda säkerhetsgrejorna idag var en binda i trosan och en påse i fickan. Men jag tänkte inte ens på att jag hade de två.
Jag gråter nu. Lycko tårar strömmar ner och fyller jorden med vatten. Jag hoppas att jag kan leva på det här imorgon när jag ska på ytterligare ett firande. Eftersom Dimortåget gått (jag kan inte äta två dagar i rad för då kör min mage ihop sig totalt) så måste en säkerhetsgrej bort. Tänk om jag ska lämna de andra hemma också. Jag kanske klarar det.
God natt på er alla och jag hoppas innerligt att ni fick en HELT UNDERBAR midsommar. Jag har haft det, även om den tog slut snabbt. Puss och godnatt mina fina med-blomster, spirar ni också? Berätta gärna hur er midsommar såg ut. Kom ihåg att jag kan ta både negativt och positivt. Jag kan lyssna om du vill prata.
Små grodorna på cykel
Kategori: Juni 12
Jag har inte cyklat på länge. Speciellt inte utan hjälm. Då känner jag mig osäker och jag kan inte cykla långt. Med hjälm är det dock en annan femma. Jag cyklar och jag cyklar långt.
Kurator och jag pratade om hur mitt kontrollbehov är det som ofta gör att jag min ångest triggas. När jag inte har kontroll blir jag orolig. Kanske skänker cykelhjälmen mig kontroll.
Allt detta slog mig idag under cykelturen. Imorgon vankas dock midsommar. Nu vill personerna jag ska till dansa runt stången också. Jag försöker hitta när detta ska vara och om det finns några toaletter på stället. Det finns ingen info om detta och jag blir SÅÅÅÅÅÅ orolig. Jag har pratat med min fina blomstervän och hon har sagt att vi får se på min dagsform imorgon. Hon vet. Hon förstår inte till fullo, men hon accepterar. Det är allt jag begär, acceptans och fri vilja. Att ingen håller det emot mig senare och att jag får bestämma själv hur det känns med ångseten den dagen.
Jag vill kanske åka till stången, men jag vill nog inte dansa. Nej, jag VILL nog inte det. Det är också en skillnad jag lärde mig hos kurator. Att skilja på det jag VILL och det ångesten säger.
Vi får se imorgon helt enkelt. Trevlig midsommar på er tills dess!
Ännu en fucking högtid
Kategori: Juni 12
Den härliga Midsommaren står runt hörnet. I ett svagt starkt ögonblick (utan ångest) tackade jag ja till att åka till en vän för att grilla. Nu sitter jag med ångest över den dagen. Herre min ge sådan ångest jag har. Det värsta är att ångesten finns där innan, alltid innan, men när man väl kommit dit och är där en stund så brukar den försvinna. Eventuellt blossar den upp då och då beroende på mat, magmående och yrsel. Dagsform helt enkelt.
Inte nog med att midsommarafton ska firas hos vännen, nej midsommardagen ska firas med släkten. Åh, herregud. Det innebär även den jäkla samåkningen igen. JAG DÖR!
Ja inte är midsommar bara ett grodskuttande glädjeskrik, nej det är ÅNGEST!
Jag fattar inte hur kurator kunde tycka att jag är frisk, fast förvisso säger jag mer ja nuförtiden. Jag ringer vännen och bokar träff. Jag åker till ställen och träffas och jag umgås. Är mer närvarande vid samtal och ja mer närvarande överlag. Ångesten finns där dock och livsångesten är nog värst. Jag skulle vilja ha hjälp med den, men var vänder man sig som fattig?
Åh idiot, jag mår INTE bra!!!
Kategori: Juni 12
Människor är vi allihopa. Jag me, och du me!
Kategori: Juni 12
Bra gick det också. Stället jag åkte till var bekant. Jag tror det där bekanta är viktigt. Finns toalett? Ja, då är jag lugn. Undrar hur kändisar gör när de blir akut kissnödiga. Fast det förståss, det finns nog de som skulle ge en arm bara för att hjälpa en kändis. Inte jag dock. Nog för att jag hjälper människor men kändisskapet lockar inte mig.
Innerst inne är nämligen kändisar människor. De skiter, pruttar, kräks, har ångest, oroar sig för värdsliga ting och ja är som oss andra. Varför ska jag då dyrka dem? Nej, jag måste lära mig att dyrka mig själv. Annars behöver jag inte dyrka någon annan människa i världen.
Tänk på det nästa gång ni ser påven eller Dalai lama. DE BAJSAR OCKSÅ! Ja, chockerande eller hur!
NÄR BLIR JAG FÖRSTÅDD?
Kategori: Juni 12
Jag vill att någon pekar på mig och säger "jag förstår dig!". Än har ingen gjort detta. Undrar om jag är en alien. En alien från en planet där allt inte är rosa sockervadd och tyll. Där drömmen är en mardröm och där människorna faktiskt är normala när de mår dåligt. Hemska tanke!
BLÄ!
Jag är i extas
Kategori: Juni 12
Ni anar inte hur bra det här är. Att jag sedan var en utav de sista att lämna festen, ja det är en annan femma.
Men allt var inte rosaskimrande och vackert. Nej, såklart fanns ångesten där. Klumpen i halsen när jag kom dit. Klumpen över att jag var kiss och bajsnödig och skulle kräkas rakt ut. När vi skulle äta mat, jag trodde verkligen att jag skulle kräkas. VAR övertygad där ett tag men TVINGADE i mig maten. Ångest genom hela tallriken! Men jag åt upp. Det är en bedrift.
Sedan lekar. Kräkklumpen i halsen gjorde sig påmind. Guppade upp och ner. Retades med mig. Ångest här med. Jag tvingade mig upp på scenen iaf. Stod där och gjorde bort mig lite grann. Sådär man gör i roliga lekar.
HERREGUD, jag ÖVERLEVDE!!!!!!!! Hur ska jag kunna sova nu. Jag är så uppe i varv och lycklig att jag vet inte vad. ÅH vad underbart. Ibland är fan livet ett rosamoln. Men till skillnad från andra bloggars porträtterande, så har mitt moln svarta fläckar.
Att utsätta sig för sådana här hemskheter OM OCH OM igen. Det är nyckeln. Nyckeln till att må bra och bli frisk. Nu tog jag ett steg framåt. Vet att det kommer ett bakslag snart men jag tänker rida på vågen lite först. Njuta utav hur bäst jag faktiskt är. HEJA MIG!
Mitt i den rosaskimrande festen
Kategori: Juni 12
Mitt i allt tyll, massor utav tyll. Ballonger, serpentiner, leenden och skratt. Mitt emellan all mat, mitt i musiken, i dansen. I pratet och det sociala spelet. Mitt där kommer jag att befinna mig idag och bara se svart. Känna hur väggar och tak krymper. Hur allt kommer tätt tätt inpå. Få magknip och kräkhetskänsla. Ingen flyktväg idag, ingen alls. Nej, för vi ska samåka. ÅH så härligt med samåkning, verkligen. NOT! Jordens sämsta jävla påhitt och vem bryr sig egentligen om miljöpåverkan när man inte ens kan leva sitt liv till fullo?
Jag kommer att dö, en sakta och mycket plågsam död kommer jag att genomlida där på festen. Stå där och kräkas rakt ut. Ja, det kommer att hända! Jag bara vet det.
I mitt huvud är det än värre. Det är så illa att jag dör. Här på pricken. Till och med innan jag ens kommit till den där festen. Innan helvetet börjat. Innan det kommer jag att dö. Åh, jag gillar inte det här. Jag hatar det!
Ångesten när den är som värst. Ångesten som bryter in i livets ljusa. Jag vill inte tillåta den men ändå är den där och gnager. Gnager på min livslust. Gnager på min glädje och gnager bort min glöd. Mitt driv orkar inte mer.
Jag orkar inte kämpa för att må bra. För att kunna gå på fest utan att oroa mig för bajs, kiss och kräkningar. Jag ORKAR INTE!
/Ensammast i världen som i natt kommer att dö en hemsk död!
Den försummade blomman, växer hon?
Kategori: Juni 12
Jag har lärt mig det nu. Lärt mig läxan, men ändå gör det så ont. Allt vatten och all den näring hon inte fått från mig. Hon höll på att vissna. Bredvid mig stod hon och vissnade och jag gjorde inget åt saken. Ändå stod hon kvar där vid min sida. Jag är henne evigt tacksam. Utan henne hade jag inte varit blomma. Jag hade inte vuxit.
Jag måste nog berätta för henne hur mycket hon betyder för mig. Kan man göra det? Händer det något med vänskapen då? Kan jag förstöra den? Jag vill att hon ska veta mina känslor, men jag vet inte om jag med dem skulle förstöra det fina vi har.
Jag älskar dig så min fina blomma!
