Den finaste blomman som stått bredvid mig, henne har jag försummat. Hon har vattnat och gödslat mig med näring och jag har bara passivt tagit emot. Som en girig blomma har jag stått där och inte vattnat tillbaka. Jag ångrar mig så nu, men ibland kanske man måste vattna sin egen kruka också.

Jag har lärt mig det nu. Lärt mig läxan, men ändå gör det så ont. Allt vatten och all den näring hon inte fått från mig. Hon höll på att vissna. Bredvid mig stod hon och vissnade och jag gjorde inget åt saken. Ändå stod hon kvar där vid min sida. Jag är henne evigt tacksam. Utan henne hade jag inte varit blomma. Jag hade inte vuxit.

Jag måste nog berätta för henne hur mycket hon betyder för mig. Kan man göra det? Händer det något med vänskapen då? Kan jag förstöra den? Jag vill att hon ska veta mina känslor, men jag vet inte om jag med dem skulle förstöra det fina vi har.

Jag älskar dig så min fina blomma!