Jag är så stolt över mig själv. Lyckades ha mina skyddssaker i VÄSKAN istället för i fickorna när jag nu var på tvådagars resa. Förstår ni vilken framgång det är!?
Att jag sedan åkte trots ont i magen och att jag helt sonika stannade vid en mack för att låna toaletten. OH, så stort.
Ja, ni utan ångest fattar inte ett skit och ni andra, jag tror att ni förstår.
Jag hatar dig! Du ger mig ångest. Du förstår inte varför jag inte vill vistas i samma rum som dig när du är onykter. Du är pinsam. Du förstår inte hintarna som ALLA ger. Du ser inte blickarna. Eller så ser du men förnekar. ALLA andra ska må dåligt för din skull. Tack för det. Tack för ångesten!
Idag har jag lyckats med bedriften att åka på en sammankomst utan säkerhetsbindan i trosorna och utan säkerhets-immodiumen/dimoren. Åh, jag är så lycklig! Dessutom hade jag VIT klänning. VIT klänning!!! Förstår ni denna bedrift (ehm just, jag har ju ingen läsare)? SÅÅÅÅÅÅÅ STORT! Att jag sedan lyckades vara en passagerare i en bil som körde runt i över en timme. Oj, vilken bedrift. Mild till måttlig ångest hade jag men jag pratade ner den. WOW fy fan vad jag är bra! Jag är så underbart jävla bäst. Jag älskar mig själv och nu ska jag skita i alla andras regler, det är mina som gäller i framtiden!
Nere har jag varit. Livet går inte dit jag vill och jag förstår inte heller livets uppbyggnad. Det är som att jag storögt tittar på alla andra som mirakulöst klarar saker.
Igår försökte jag ringa frisören. Jag har inte varit där på många år. Att sitta fast i en stol är inte direkt något jag jublar över. Jag ringde i alla fall. Frågade om priset, sedan tackade jag och lade på. För feg helt enkelt. Nej, jag måste ha drop-in. DÅ finns det liksom ingen återvändo. Annars får man ju sitta och hispa över att vad som helst kan hända innan den där bokade tiden. Tänk om min mage mår superkasst just den dagen jag beställt klipptid liksom.
Fick ett brev i postlådan. Ett brev från kurator. Hen skrev att pga ändrade arbetstider var hen tvungen att avboka mitt möte. Hen fortsatte sedan med att OM jag behövde kuratorshjälp efter sommaren så skulle JAG höra av mig.
Ehm, ja. JAG BEHÖVER DIN HJÄLP. Är du helt tappad bakom en vagn? Jag kan inte jobba. Jag kan inte gå på fest och jag har fortfarande måttlig ångest i folksamlingar.
Nä, men tydligen är jag ju frisk nu. Eller iaf välmående. Jo, pyttsan.
Får kurator verkligen göra såhär? Bara putta ut mig. Jag får försöka finna mig en annan kurator. En som inte kommer ändra om sitt arbetsschema.
Nere igen! Jag funderar på om jag någonsin kommer att få ett jobb. Eller få ett kommer jag väl. Om det kommer flygandes rakt in i mina armar. Om jag måste fånga det själv, vilket man tyvärr måste i den riktiga världen, kommer jag dock inte långt.
Nej, för så här är det. Jag är rädd för att söka jobb. För ångesten jag vet kommer komma där på intervjun. För bajstryckandet och kissnödigheten. För kräkset jag vet kommer sitta i halsen på väg upp. Allt det där är jag rädd för.
Så, med andra ord kommer det aldrig att bli några jobb till mig. Inte ett endaste ett. Men jag vill jobba, det vill jag. Jag vill göra det jag brinner för här i livet, utan en tanke på panikångest och alla besvär som hör till det.
Tänk om livet vore mindre kravfyllt. Om jag också kunde vara en sådan som sket i om jag gjorde fel. Tänk om jag kunde förstå omvärlden. Eller än bättre. Om omvärlden kunde förstå mig. Tänk om min ångest kunde vara accepterad och öppen. Då kanske man slapp ångesten över att ha ångest. Man kanske kunde slappna av lite mer och kanske att man slapp alla vita lögner.
"Nej, jag kan inte idag. Jag har såååå ont i huvudet" "Nej, tyvärr. Idag är jag upptagen"
Åh, jag är så trött. Så trött på allt! Kan inte bara någon på sin fancy blogg, om rosa moln, inredningsdetaljer och vitt fluff, skriva om att den har ångest. Och då menar jag inte så som sker nu. "Åååh, jag har sådan ångest. Den rosa toppen fanns inte i mint!". Nej, för det är inte ångest. Det är bara en tråkig sak.
HALLÅ, jorden anropar alla er ovetande. Öppna ögonen, se att det finns folk som mår dåligt. Jag skiter fullständigt i om du inte gick ner de där 2 grammen inför bröllopet. Var glad för att du kan gå på bröllop istället. Ja, för det kan inte jag. Inte utan att kräkas innan jag går dit. Inte utan att sitta där, onärvarande- med tankarna snurrandes på annat håll. "NU kissar jag på mig, nu kommer jag skita ner mig". "Nu kräks jag, rätt ut". "Jag dör nu". "Marken under mig kommer öppnas och så ligger jag där död, platt som en pannkaka".
LIVET ÄR BRA ORÄTTVIST. Jag vill också oroa mig för att jag inte fick tröjan i den färg jag ville ha. Det är värdsliga problem. Detta som jag har, det är inte värdsligt. Det är ett rent jävla helvete. Ett helvete kuratorn inte ens förstår eller vill sätta sig in i.
Jag måste gå ner i vikt. Det är det STORA orosmolnet som hänger över mig. 35-40kg MÅSTE jag gå ner. Har ingen aning om hur, men ner måste jag.
Att träna är typ uteslutet och då återstår kosten. Med PCO kommer kolhydratsuget och addera det på dåliga matvanor sedan tonåren så vet vi ju alla att vikten inte kommer att rasa.
USCH och fy, FAN vad jag mår kasst utav det här. Inte fick jag hjälp utav sjukvården heller. Nä, för är man bara överviktig så får man tydligen ingen hjälp. Jag är inte BARA överviktig. Jag har INGEN aning om vad som är BRA mat. NOLL, nada koll. Ingen förstår mig. Å inte jag heller!
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
