Jag blev erbjuden ett jobb och jag tackade ja. Ångesten sa åt mig att tacka nej, men nu är jag trött på ångest. Nu vill jag leva som den livsblomma jag är.
Nu känner jag lite oro för jobbet men inte den ångest jag trodde skulle skölja över mig. Vi hoppas på det bästa helt enkelt. Jag tror nog att det ska gå bra. En dag i taget och ett steg i taget så ska jag återta mitt liv. Det har jag sagt från början och nu verkar det bli så.
Är inte den mest aktiva bloggaren här. Kan ärligt säga att jag har haft det rätt körigt nu på senare tiden. Två bortgångar i olika ände av släkten med tillhörande arvskrångel på båda. Jobbsök också och allmän ångest mest hela tiden.
Idag fick jag ett samtal om arbetsintervju också. I början av nästa vecka. Min absolut första. NÅGONSIN.
Om jag är nervös? JA, nervös är itne ens rätt ord. Såfort jag lagt på luren började jag gråta. Av lättnad och ångest. För när jag la på telefonen så var ångesten som vällde upp inom mig så stor. Jag kan inte förstå detta.
Så nu får jag andas i fyrkant några dagar så får vi se. Lite vissen men jag hoppas innerligt att ångesten kan hålla sig tillbaka och att jag kan göra ett gott intryck samt att jag klarar av det här jobbet sen. *gulp*
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
