Midsommar. Denna ljuvliga tid med skratt, glädje och umgänge. Denna frid.... trodde jag. Tills dess att alla planer grusades. Det som händer varje år blir inte av och alla har andra planer. Alla utom jag.
Ångesten som då dyker upp. För jag vet ju. Det blir återigen en högtid av ensamhet och tomhet.
Jag mår så mycket bättre i all ångest att jag fått tillbaka livslusten. Samtidigt dippar jag psykiskt då jag inser att jag skuffat bort alla vänner jag hade eller då jag begraver mig i jobb och inte hinner annat än att jobba och sova samt ha ont i huvudet.
Huvudvärken är en annan del. Den begränsar mig något så fruktansvärt. Jag hinner inte med livet och jag hinner inte med jobbet och jag kan inte pausa för då mår jag kasst för att jag inte gör något.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!