Fan också! Imorgon kommer det besök hit. Inte mitt, men vi bor i ett litet hus så kontakt är oundviklig. FAN, FAN, FAN. En person som kommer ska laga mat. Kanske till mig. Jag har avsagt mig, vill inte äta någon annans mat. JAG VÄGRAR. Fan att vännen jobbar och jag inte kan åka dit. Fan att jag bara har en vän. Fan att jag är så värdelös och kass att jag reagerar såhär och att jag inte har fler vänner.
Ett evenemang i vår också. Familjen går varje år. Artister som sjunger. I TIMTALS. Jag har sluppit. Varje år. Tydligen inte i år. Biljetter är inhandlade. ÅNGEST. Fan, jag har inte bett om biljetter. Jag vill inte.
Kan man bara få rymma? Ensam, ut i natten. Inte behöva umgås. Jag vill inte.
NEJ, NEJ, NEJ säger jag hela tiden. Ja, säger andra åt mig. Varför är det såhär?
Det sa min kurator, när jag hade en. Tidsbrist i schemat för kurators del innebar att jag kickades ut. Nu har jag INGEN.
Jag tar på mig en familjemedlems skam. Jag gör det jämt. Jag mår så oerhört dåligt över att 1.göra det 2. behöva leva i den här skiten. Jag kan inte flytta, vad händer då? Jag tappar kontrollen. NÄ, fy fan. Må denna person inte följa med idag. DÅ ÅKER JAG INTE!
Nu sitter jag här igen. Kalas. Vem har kommit på den idiotiska idén? Det är nog fler med ångest än jag som tycker det är jobbigt med kalas. Värst är det om man aldrig varit i huset. Speciellt för mig. Nya miljöer är så förbannat jobbiga.
Nu ska jag till ett ställe där jag varit innan. Märker dock hur kroppen reagerar innan hjärnan. Magen som kör igång. Vid det laget brukar hjärnan få fnatt. Ska jag åka? Ska jag inte åka? Det snurrar till sekunderna innan. Ofta blir deet ett NEJ, jag åker inte.
Har insett att jag måste över tröskeln dock. Måste åka. Men så är det det här med att samåka. Jag vill ha egen bil. Mina föräldrar tycker annorlunda. Det blir för dyrt. Ja, men det ger jag blanka F-A-N i! Synd bara att de inte vet om min ångest. Synd bara att de A-L-D-R-I-G kommer att få veta om den.
Ja måste åka! Hej Dimoren, du är min vän idag. Visst är du?
Må jag icke kräkas, må jag icke bajsa på mig, må jag icke kissa ner mig. MÅ JAG ÖVERLEVA!
Håll ihop, det är allt jag tänker. Låt mig hålla ihop. Efter jul kommer allt att rämna. Tryggheten jag har i skolan kommer försvinna, bort bort. Det är dags att bli vuxen på riktigt. Skaffa sig ett jobb. Jag kan inte ha ett jobb. Jag kan jobba, men jag klarar inte av att gå på jobbintervju.
Nya situationer skrämmer mig. SOM FAN. Jag tror ingen kan förstå hur orolig jag är.
All denna stress, inbordes. Jag sprängs snart. Jag håller ihop, men spricker i fogarna. Efter jul rasar mitt liv.
Allt händer samtidigt, jag får en yrkestitel, jag måste skaffa jobb och jag måste flytta. Det är ohållbart att bo hemma längre. Det känns som att alla bara väntar.
Du är för lat, säger många. Jag är inte lat, jag är rädd. LIVRÄDD. Ingen förstår mig.
Ibland tänker jag på hur skönt det vore om någon skulle vilja byta kropp med mig. Jag vill gärna ha en hälsosam kropp där magen inte havererar konstant och där illamåendet håller sig borta för det mesta. En kropp att lita på helt enkelt.
Nästa tanke kretsar kring vem som i hela världen skulle vilja ha min kropp. Kanske någon som låg för döden, men vill de verkligen ha ett sådant här liv? Ja, det är frågan.
Ibland tänker jag bara "skjut mig!". Jag vill inte dö. Absolut inte. Jag vill bara bli av med alla krämpor och allt det här psykiska som förföljer mig. Jag vill kunna leva, varför ska jag annars göra det?
Ja, allt som fick mig skriva detta meningslösa inlägg var att min magjävel kollapsade idag. Jag antar att det har att göra med de nya järntabletterna jag fått, men ibland tror jag någon bara vill jävlas. Som om inte magen vore nog har jag fått ett illamående på det.
Jag som skulle ner på stan och hämta en rolig sak till mig själv. Den saken får väl ligga och vänta på mig tills den möglar eller rostar sönder. För när fan kommer jag att må bra?
Saker jag googlat idag: "Illamående av Niferex" "Magkatarr + Niferex" "Kräktes på stan" "Spydde på stan" "Tid från kräkreflex till kräkning" "Personers känsla för spyor"
Alltså det här måste sluta uppta mitt liv. Under den tiden jag googlade det där sprang jag också på toa 2 ggr och mådde illa konstant.
Det sociala jag tappat för länge sedan. Ensamma helger med inget att göra. Ensamheten! Isolation från livet. Mycket har hänt sedan sist, men jag har fortfarande inte återtagit livet. Hur gör man det?
Badhuset, kan jag gå till nu. Vännen kan jag åka till. Påminner mig alltid om att jag bara har en vän att besöka. Jag kan promenera på stan. GÖr det helst snabbt och själv dock. Jag har varit på pizzerian och hämtat pizza. Jag kan gå till cafét och köpa en smörgås. Jag kan inte sitta där.
Minns inte när jag senast var på bio, krogen eller fest.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
