Ja, då har julen varit här.Till skillnad från förra året så var jag i år mycket mer vattnad och närd. Jag stod pall. Samåkte, var med hela dagen och jag var verkligen NÄRVARANDE. Ni med olika ångestsymptom vet vad jag menar när jag säger närvarande. För er andra kan jag förklara att man i sin ångest blir otroligt inåtvänd och då inte är närvarande i det som händer.
Allt detta har jag fått äta upp idag. Legat deckad i migrän, HELA dagen. Men men, jag överlevde. Det är huvudsaken.
Detta året har jag lärt så mycket. När jag tittar tillbaka här i bloggen ser jag det. Nästa år hoppas jag växa än mer. Ta fler utmaningar och lära mig att leva.
Bostad och jobb måste jag hitta. Jag panikar men jag MÅSTE. Hur gör jag.
Andas, vattna och gödsla mig lite. Därför stänger jag av nu. Tar lite ledigt. Julledigt måste jag ha. Nyår ska jag fira med mig själv. En härlig trerätters. Vi får se hur det blir.
Jag har kommit fram till att det är tryggheten som är mitt problem. När jag inte känner mig trygg kommer alla osäkerhetsproblem. Undrar hur man får bukt med det.
Jag går till exempel inte runt och tänker på toalettbestyr när jag är varesig hemma eller hos min finaste vän. Inte hos vännens föräldrar heller. Jag kan sitta flera timmar utan att gå på toa och jag har ro i själen.
När jag är på stan eller någon annanstans så är det enda jag tänker på toaletten. Jag känner mig uttittad och otrygg.
Så, ja nu vet jag mitt problem men inte vad jag kan göra åt det. Vill vara trygg överallt. Men hur blir jag det?
Har gått tillbaka. Är rebellisk. Vill svepa massa sprit och bara vara i lull-land. Ett land där jag slipper bry mig. Vill åka till affären, köpa cigaretter. Röka bort alla problem. Bara befinna mig på en plats där jag slipper bry mig.
Men så har jag en förbannat jobbig hjärna. Eller kanske en djävul på axeln. Den säger åt mig att ingenting blir bättre om man gör så. Att man måste HÄRDA UT smärtan.
Det gör för ont. Vill bara ligga i någons famn och gråta.
Aj, det gör så ont i hjärtat. Kan inte andas. Hur kan något som flaler isär för andra vara ihoplappat efter en natts sömn?
Samla ihop sig själv. Sopa utan kvast. Det är inte så jävla lätt.
Tårar i bilen, på väg till vän. Väl där ihopsamlad. Hur mkt jag än ville prata och gråta så gick det inte. Vila i tryggheten gjorde ändå mycket.
Igår pratades det om att jag skulle åka dit idag igen. 3 dagar i rad. Jag vet inte. Känns som att jag tränger mig på. Invaderar någon annan liv med mitt skit. Jag vill inte det. Vill inte att de ska må dåligt över att jag mår dåligt.
Försiktighet, skit samma om ni vet vem jag är. Vad har ni för glädje av det?
Igår brast det. Du pratade om hur dåligt du mår om hur du vill bli frisk. Idag är du som vanligt. Sjukdom, visst men glömskan. Omväxlingen, den är värst!
Igår sa du saker som fick det att brista hos mig. Åkte i panik till en vän som inte var hemma. Hennes karl låste upp huset åt mig. Jag kollapsade, hos hundarna. Jag grät och grät och grät. Några timmar senare åkte jag. Behövde ett tryggt tak. Jag fick det. Jag har ett.
Panik, men spela normalt. Allt är fan fasad och hela livet är ett spel. Jag har dragit nitlotten. Föll, faller. Jag dör nu.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
