Med ångest är ingenting enkelt. Idag har jag hittat det perfekta jobbet och grämt mig över att jag inte vågar söka. Jag har i tanken sett mig på jobbet och alla hinder som kan uppstå. Utflykter och möten där jag inte kan gå på toaletten. All panik har gått igenom mig som chockvågor och jag har återigen ifrågasatt hela mänskligheten.

Jag måste jobba för att överleva och egentligen VILL jag jobba. Jag vet inte vad som sätter stopp men något i tanken gör det. Det känns oöverkomligt.

Istället tog jag mod till mig och sökte upp min kuratorskontakt igen. Jag fick ett möte inbokat i mitten av februari (FAN VAD LÅNGT FRAM JAG BEHÖVER HJÄLP NU!) och då hoppas jag få hjälp med all denna livsångesten.

Det är så stora delar i mitt liv som allt hänger på. Ibland önskar jag att jag vore rädd för fåglar eller något. Eller enbart ha min spindelfobi. Fan vad simpelt allt vore då.

Nu är livet bara omständigt och jag förstår inte hur jag ska överleva det. Faktiskt.