Livets sköra blomma

Du sa att du tyckte om mig. Du sa inte bara det. Du sa de där tre små värdefulla orden. Du utryckte det jag känner för dig. I nästa mening uttryckte du att jag inte var värd dig. Att jag var värd något bättre. Att du sa hej då nu.

Jag kände hur jag vissnade. Snabbt blev slapp. Saltiga kinder. Hulkande. Vill ju ha dig. Hos mig nu och för evigt. Så känns det nu och så gör du såhär. Ambivalent kändes det också. Som att du kunde komma tillbaka.

Jag kommer vänta. Vänta som en vissnad blomma tills du återkommer och jag kan leva igen. Jag borde få välja värdighet, inte du. Vill inte ha någon annan. Vill ha dig. Nu ställer jag mig på standby...väntar...