Jag längtar till min praktik. Jag vet hur roligt det kommer att bli. Dock är det som att jag måste gå igenom en ångestvägg innan jag kan vara lugn. Magen är i uppror. I halsen finns illamåendet och skyddssakerna är på g hela tiden. Jag äter/dricker minimalt och gör jag det så är det sådant jag inte blir kissnödig av eller som är vänligt för magen.

Jag är så löjlig egentligen, men jag mår så oerhört dåligt. Stället jag ska till har flyttat och jag vet inte vilken dörr som är öppen dit. Jag vet var det ligger men inte var det är öppet. Ska man då safea och gå in där man VET att det är öppet och sedan skämmas när man går genom hela byggnaden, eller ska man dra i den dörr man hoppas är öppen och sedan skämmas när man får gå till den man VET är öppen?

Sådana här småsaker oroar jag mig för. Löjligt är det men ångesten är stark. Ingenting jag kan styra över känns det som och det gör mig frustrerad.

Det finns också nya anställda dit jag ska. De oroar jag mig för. Första dagen ska jag också till ytterligare ett annat ställe där jag inte vet var toaletterna finns. Jag vill inte fråga eller be om lov. Jag vill bara veta var den finns och att den finns så att jag har den om jag måste springa.

Fan mitt liv är förjävligt. Inte ens det jag gläder mig för blir roligt. FY FAN!