Jag har sedan tonåren känt att jag vill ha barn. Helst ville jag ha dem vid en ålder utav 16år. Alltid har jag tänkt att barn är livet och lika länge har jag haft en inneboende känsla utav att jag aldrig kommer att få egna. Jag trodde att det berodde på att jag inte skulle kunna finna mig en karl. Nu tror jag mer att det beror på PCO:n.

Jag känner starkt att mina ägg aldrig kommer kunna bli befruktade på naturlig väg. Att jag aldrig kommer kunna bli spontangravid.

Jag gråter vid bara tanken på detta och jag tror inte att NÅGON förstår hur jag känner.

Inte nog med att jag inte har en karl. När jag skaffat mig en så ska jag förklara för honom att vi måste gå igenom konstbefruktning. Det känns förjävligt och ibland undrar jag om det ens är värt att kämpa.

Hur ska jag komma till ro med tanken om att jag inte kommer få se min lintottar springa på gräsmattan och upptäcka världen?

HUR KOMMER MAN TILL RO MED DET?!

Kan inte bara springaren på den vita hästen komma förbi så att jag kan få gråta ut i hans kärleksfulla omfamning? Du saknas mig!