Livets sköra blomma

Idag sa jag ett vänligt nej. Ett vänligt nej till samåkning. Jag kan inte samåka just nu. Jag kan inte bli för låst. Jag fokuserar på att ta mig till ställen och då behöver jag få åka själv ett tag.

Jag sa nej och då kom det i replik, en fråga om varför. Jag drog en vit lögn om åksjuka. Jag är åksjuk men i detta fallet var det ju inte största anledningen till nej:et. Jag kunde ju inte säga "nej, jag har ångest". Så säger man inte. Ångestsjukdomen ska hållas i det fördolda.

Även om jag sagt att det var pga ångesten så hade den här personen nog inte förstått. Inte alla har upplevt ångest och vet heller inte varför man låter den styra sitt liv.

Jag kände mig dum och liten när jag fasthöll med mitt nej. Var tvungen att tillägga en replik om att jag är lite fjantig/löjlig. Varför säger jag sådant om mig själv? Varför förringar jag mina känslor inför nej:et? Jagför förminskar jag mitt egenvärde? Hur kommer jag härifrån?

Ledsen, så ledsen!