Livets sköra blomma

När jag gick ut från läkaren idag log jag så fånigt att de i väntrummet stirrade på mig. Det sket jag fullkomligt i och gick vidare leendes. Den här läkaren är nämligen rolig. Han pratar enormt mycket om sig själv (troligen för att få mig att slappna av) och sedan förklarar han allt och tar en verkligen på allvar. Något jag ibland känt att läkare inte gör.

 

När man är hos läkaren brukar, iaf jag, ofta bara få prata med dem, sedan ställer de en diagnos. Hjärtat kan de kolla men inte mer än så. Den här läkaren kollar reflexer, hjärta, lungor, synfält och det han behöver för att både han och jag ska vara nöjd. Sedan får jag också höra vad han dikterar in i min journal. Jag får lägga till saker om jag känner för det och han kan ställa kompletterande frågor.

 

Idag gick jag dit för att kolla min yrsel. Jag fick kolla öronen och allt det ovanstående, innan han sa att han inte fann något "fel" och att det troligen berodde på att kroppen höll på att ställa om sig efter alla hormoner nu när jag äter medicin för PCO så att jag får en regelbunden mens. Något som låter klokt. Han sa även att järnet fortfarande ligger lite på den låga sidan och att det också kunde spela in. Sedan avslutade han med att förklara att yrsel var bra på grottmännskornas tid, för det var de människorna som stannade i grottan och överlevde längst.

 

Han fick mig lugn och på gott humör helt enkelt. Synd att han bara är inhyrd, jag vill gå till honom jämt!

 

Nu hoppas jag (och ni!) att min yrsel går över och att den här läkaren hade rätt, för annars vete sjutton.