Ser verkligen människor världen så rosa och fluffig som det framstår. Finns det inte en uns ångest för något värdsligt hos någon stor modebloggare? Usch, jag känner mig så kass när jag sitter här med drömmar och mål och bara ser stora ångesthinder. Varför låter jag ångesten hindra mig och varför gör den det?

Det är inte så lätt som att säga, "men gör det bara", nej så lätt är det faktiskt inte. Livsångesten som gnager i kanterna hela tiden. Som förtar det glada och roliga och som lägger sig som en svart slöja över hela livet.

Jag vill bara må bra, jag vill bara ha ett liv där jag inte oroar mig för att kissa/bajs på mig eller kräkas rakt ut. Jag vill inte sitta och titta på reseannonser och oroa mig för om det finns en toalett på planet och matematiskt kalkylera hur ofta denna toalett är ledig. Jag vill inte sitta och titta på tv och förundras över hur någon kan ställa sig bekymmersfritt på en scen eller gå på en fest utan att oroa sig för kisseriet.

Ett steg fram och två tillbaka, så känns det just nu och frågan är om det där steget fram ens finns. Frisörhindret tar knäcken på mig. Jag vågar inte klippa mig och ändå tror alla att jag är så modig, social och att jag har ett självförtroende utav stål. Jag vet inte vad det är för fel med mig och kurator kunde inte ge något svar heller. Ibland undrar jag om det ligger en obotlig sjukdom bakom detta helvete, hur gör jag då?

Ingen bra dag i livsblommans liv idag. Ledsen :'(