Livets sköra blomma

De förstår mig inte. Ingen förstår mig. Det är som om jag lever i ett annat universum, har andra ögon att se på världen med.

Jag pratar och alla nickar igenkännande, men jag ser att de inte förstår. De förstår inte alls hur jag menar. Om jag säger att det är förjävligt, så säger det att det inte syns utanpå. SÅKLART att det inte gör, vill jag skrika till dem då. Printa in det i skallen på dem. Det är väl klart att det inte syns, kroppen är min mur. Inuti vandrar jag runt runt i cirklar. Nöter innanmätet och särgar kroppsfunktionen.

Hur ska jag få er att förstå att vi inte ingår i samma universum. Hur ska ni förstå vad jag går igenom?

Utan förståelse kan ni inte hjälpa mig, mitt sargade jag faller än mer i bitar. Jag går sönder. En bit ramlar för varje dag jag går utan hjälp. Jag vet inte ens vad jag vill ha hjälp med, därför behöver jag någon som förstår. Någon som kan se vad det är för hjälp som behövs.

Jag behöver det nu, ropar ut i cyberspace efter någon som kan hjälpa mig. Snälla HJÄLP!