Jag har en vän. En härlig vän. En vän jag vill träffa mer ofta och skapa bättre band med. En vän som sett mig må bra och dåligt. En som funnits där.

Varför är det så att när man mår dåligt och vill ha folk nära, så puttar man bort dem långt långt bort?

Min enda nära vän har jag snart puttat över kanten, så långt att hon blivit ogreppbar. Jag vill inte ha det så, men ändå fortsätter jag putta.

Jag är ledsen i själen för detta och vet inte hur jag ska hantera det. Kanske att det är något jag måste ta upp med kurator. Känner dock att kurator inte gör någonting. Jag vet att jag måste dra lasset själv, men det är så svårt när man inte har repen att dra i.

Å idag är det ingen bra dag. Vi går och lägger oss igen!