Varje gång jag hör denna låt på radion så låter det som att de sjunger ångest ustället för unless. Det passar in, för inte fan överlever man det här med ångest. Jag kände direkt nu när jag började plugga igen att magontet kom. Ångest för praktik och andra möten. Kan jag inte bara få vara normal. HERREGUD, jag orkar inte mer.
Jag mår bra utav att träna. Det har jag banne mig märkt. Nu när jag kommit över tröskeln och bara gör istället för att tänka. Hoppas att jag ska våga mig på några pass snart också. Känns som att det är nästa steg. Vill vill vill, men vågar inte. Bara att göra, kanske ska fixa motto-halsband med den inskriptionen??
Det har gått ett tag. Har njutit utav de sista dagarnas ledighet. Imorgon börjar vardagen. Jag är rädd. Hur fan kan man vara rädd över att leva sitt egna liv? Jag är rädd för alla möten jag måste på, för min praktik där jag är bunden. För mitt examensarbete jag ska skriva i år. Rädd för att om ett halvår börja jobba. Söka mitt FÖRSTA JOBB NÅGONSIN. Jag tog upp dessa rädslor med min kurator i våras. Hen borstade bort det som ingenting. Jag ville prata om det hen om något annat.
Nu har jag ingen kurator. Jag måste klara mig själv. Starkare än i våras men fortfarande svag. Vad ska jag göra? :'(
Ältar fortfarande, inte samma som då. Nej, ett ältande leter till ett gammalt ältande som leder till ett annat ältande som... Ja, ni fattar grejen!
Kan någon komma och begrava banden? Det är som på film. Jag ser om och om igen. Vissa saker hände för mer än 10 år sedan. Skammen är det som sammanlänkar allt.
Den här jävla skammen. Varför måste jag vara ensam bärare utav den? I vissa fall har jag inte ens gjort något. Kompisen som blev skälld på utav sina föräldrar i min närvaro. Ja var väl kanske 8år. Jag som blev förnärmad för att jag bads gå hem till mig med skarp röst. Skammen för vad som hände när jag gick. Varför stannade jag inte? Vad hände när jag stängde dörren?
Samma vän ett par år senare. Ett samtal. Vännen hade försökt ta livet av sig. Magpumpad på sjukhuset. Varför? Kunde jag förhindrat detta?...Vi var inte ens vänner då. Vi hade inte träffats på många år. Ändå tog jag på mig skulden. Kunde jag gjort något? Hur ska jag göra för att världen ska bli bättre?
Kurator sa till mig en gång: "livsblomman, du kan inte bära hela världen på dina axlar. Det finns andra som bär ansvar också!" Sedan ritade kurator ett schema över hur andra människors nätverk såg ut. Hur jag bara blev en liten del i en massa.
Snart spelar småkusinerna fotbollsmatch. Jag tänkte åka dit men ångesten tänkte annat. Min mage har varit körd hela dagen och med en plan som ligger långt ifrån toalett så fick ångesten vinna idag. FAN också! :/
Jag undrar om jag någonsin kommer att bli normal. Om toaletten inte kommer vara mitt fokus och om jag kan njuta utav utflykter sådär spontant.
Nu kan jag nämligen inte vara spontan. Spontan och jag går inte ihop. Men även en vissen blomma kan leva igen med lite vatten och kämpande så jag försöker.
Funderar faktiskt på hypnos. Att försöka ställa om i min hjärna. Gud det skulle vara så oerhört skönt att slippa fokusera på toaletten. Verkligen, oerhört!
Jag skämde ut mig idag. Ramlade över ens saker som tydligen var ömtåliga och kunde gått sönder och råkade släppa ut en hund som kunde sprungit bort. KUNDE skriver jag. Ja, för ingenting hände. Hunden hann inte långt och ingenting gick sönder (vad jag vet).
Men jag fick skäll. Kände mig som ett litet barn. Kanske var det det barnet som mottog skället också. Det gick nog rätt in. Skället ramlade ner i skamsjön.
Skamsjön finns i magtrakten. Den är svart och stormar ibland. Då har jag ont i magen och tankarna snurrar. Ibland stormar den upp och ältar det gamla. Idag ältar den det nya.
Allt var en olyckshändelse. Jag tappade balansen och ramlade, råkade få upp buren till hunden med foten och ramlade bakåt. Kvinnan sa med arg röst "Jag gör det där för jag vill inte att mina saker går sönder". Jag gjorde faktiskt inget med flit. Det var inte meningen. Jag förtjänade inte skället. Ville egentligen gråta när hon sa sådär. Ville bli ett barn, kura ihop mig och förlösa den negativa energin hon gav.
Så löjligt, men jag kände mig inkompetent. Som en total idiot som inte kan någonting. Jag låter tårarna rinna nu. Jag vill inte bli behandlat som ett barn. JAG ÄR FAKTISKT VUXEN.
Nu ältar tankarna allt som skedde. Om och om igen går det i mitt huvud och jag funderar på var det gick fel. Vad kunde jag göra bättre. Försöker tänka på det kurator sa till mig förut. Att jag skulle sätta stopp. Jag säger stopp hela tiden till bandet, men det är som att fjärrkontrollen är trasig. Istället rinner tårarna.
Jag vet en som inte kommer att få sova inatt pga det där bandet. Andra hade glömt för länge sedan. Inte jag! Nej, jag har berikats förbannats med ett band på repeat. Så är det alltid. Kan det ta slut snart?
Jag ältar också att jag tackade nej till att komma till min närmsta vän på typ tupperwareparty (fast andra produkter). Jag klarar det inte. Folk jag ev inte känner och så fastlåst. Nej, det går inte. Jag ältar det nu. Banden går parallellt på repeat. Kan de sluta...SNÄLLA!
Jag har nu klippt mig. Jag går ALLTID på drop-in när jag klipper mig. Ångesten blir för stark annars. Nu vandrade jag runt 745 varv utanför frisören innan jag vågade mig in. Svetten rann, jag var på toa 679ggr och jag åkte tom en sväng med bilen innan jag vågade in. Sedan parkerade jag bilen och bestämde mig. NU JÄVLAR.
Så gick jag in och beställde tid, en halvtimme. Jag tvekade men sedan gick jag tillbaka och sa, "Jag tar den!". Kom dit 5 minuter innan klipptiden och var kissad och klar (fan jag låter som ett barn). Sedan fick jag vänta, och vänta och vänta lite till. Tror klockan han bli en kvart över min tid.
Väl i stolen var jag lugn. Nu fanns det ingen återvändo. Då går ångesten ner.
Jag gick ut från frisören, inte bara med ny frisyr utan med mod. Önskar att jag kunde visa er, men vill vara anonym. Eller iaf lite anonym. Ni får tänka er från navel/ryggslut till inte ens till axlarna ;).
Mod är fan viktigt för oss med ångest. Mod och trygghet!
Ta hand om er alla blommor där ute. Var modiga och skapa trygghet. Erövra en sak i taget, jag gör det och då känns det lite lättrare!
Jag kan inte pausa. Ångesten kommer tillbaka direkt. Jag tror att den gillar att få utlopp. Här skriver jag utan att tänka innan. Fingrarna rör sig över tangenterna lika fort som bokstäverna och orden ploppar upp i huvudet. Hjärnan har inte plats för ångest och skrivandet blir en kanal.
Jag kan inte sluta med det här. Idag SKA jag ta mod till mig. Jag ska åka till ett ställe där de har drop-in frisörer. Dyrt är det, men jag får det gjort. Beställer jag en tid hinner ångesten byggas upp. Nä, det ska ske hux flux. Idag måste vara den dagen.
Jag har inte klippt mig på x-antal år. Minst 2 men det kan vara fler. Håret räcker nu till naveln och det är så slitet att jag kan dra tovor ur det. Idag måste det ske. Snälla ångest lämna mig just nu. Kan jag inte bara få njuta i en frisrstol. Tänk om jag dör där.
Jag kanske fegar ur...vem vet. Men jag pausar INTE bloggen. Jag MÅSTE skriva här även om det är mycket runt i kring. JAG MÅSTE!
Jag pausar bloggandet. Det är för mycket i livet och för lite att skriva här. Jag återkommer när ångesten blir för stark eller när jag känner behov. Ta hand om er medan jag är borta!
Jag hatar när du är såhär. Skäms när vi får besök och du beter dig. Eller det är inte du, det är alkoholen, men du har hävt i dig den. Jag hatar dig för det. Avskyr att du gång på gång lovat att inte dricka.
En editerad händelse stod här, men jag tog bort den med tanke på darret och det privata.
Jag hade ingen att dra till i flera månader. Ingen tog emot min sorg och ledsamhet dit jag åkte. De förstod inte. De levde sitt egna liv. Till och med de var sura på mig. Jag var tvungen att göra som jag gjorde. Jag VAR TVUNGEN!
Jag hatar dig! Jag gör verkligen det, men jag tror inte att du förstår.
Tror inte jag publicerar detta. Kanske att någon idiot får för sig att kolla upp vem som driver denna blogg. Kanske att jag skadar oss mer. Jag publicerar nog inte. Inte idag den 11 augusti i alla fall. Jag vill, jag behöver hjälp. Men hur och var kan jag få den.
Jag har varit bortrest. Umgåtts med folk i en annan generation. Jag behövde det. Har landat lite och ångesten är inte längre vardaglig. Den kommer mest när jag ska göra något jag inte gjort på länge eller inte gjort förr.
Jag trodde inte att jag bloggat idag, trodde det var igår. Mitt tidsperspektiv är åt helvete. Lyfte det hos läkaren förut, men han lät inte riktigt bekymrad över det. Ska det vara såhär? :S
Igår var en down period. En skön sådan. Jag måste nämligen få gråta, men jag måste också lära mig att leva med minnen som plågar. Svårt är vad det är!
Idag ska jag städa. Jag har nämligen märkt att jag mår sämre när min omgivning blir kaos och när jag mår dåligt så blir det kaos. En ond cirkel mao. Sedan kommer min bror hit och jag ska göra lite lunch till honom. Lite ångest över att han kommer hit och jag vet inte varför. Blir så irriterad, men väljer att inte lyssna på tankarna just nu. Ser fram emot att träffa honom :)..
Hoppas att ni har det bra där ute. Ta hand om er alla fina blommor!
Tårar från mitt inre rann ner för mina kinder idag. Jag vet inte varför, men vid en ensam stund kom de. Det var så befriande. Jag har inte gråtit på länge och all smärta som sitter i från dået behöver komma ut. Kanske är tårarna därifrån. Hur som är de gamla och varför de finns är glömt. Lite utav smärtan lämnade kroppen med tårarna.
Jag vill bara gråta mera men helt plötsligt tog de slut. Lika tvärt som de kom var de borta. De lämnade en stark känsla utav saknad.
Jag tänker på en person jag delat mitt inre med vid en svag tidpunkt (jag var väldigt onykter men minns allt ändå). Jag bär skuld från den tiden då det var en väns pojkväns famn jag låg i och grät. Skulden kommer i från att jag stal honom den kvällen från min vän. Vi gjorde aldrig något mer än grät och pratade, men misstankar fanns. Inte från min vän dock, men från andra. Jag saknar hans famn och hans empatitårar. Han är nu min väns ex och finns inte ens nära att tillgå. Ibland i svaga ögonblick tänker jag på den stunden. På hur älskad jag kände mig där och då och hur värd jag kände mig. Ibland i svaga ögonblick vill jag ta kontakt. Jag vet att det skulle missgynna mig så jag gör det inte. Jag lever på minnet istället!
Nu känner jag hur tårarna finns där bakom ögonlocken. Jag vet fortfarande inte varför denna tidpunkt bringar sådana känslor inom mig. Kanske är det rädslan för att aldrig få tillbaka det? Kanske är det att jag saknar den personen. Jag vet inte, jag vet bara att känslor frambringas.
Vi låg där hand i hand på vägen, du gav mig en vänskaplig puss och en kram. Vi tittade på stjärnorna tillsammans och grät i varandras armar. Jag fick se ditt inre barn, du fick se mitt. Vi blottade själarna för varandra och vi var i nuet. En telefonsignal bröt allt och VI var som uppbrutna. Aldrig mer skulle vi återförenas i kropp och tårar, men vi skulle ha minnet att falla tillbaka på när vi var svaga. Våran stund skulle bibringa styrka och VI skulle fortsätta på varsitt håll. Vi:et är ett då och i nuet finns bara jag och du. Inte tillsammans på samma plats, men vi finns i varandras själar. Minnesbilder på varandras inombordes bioduk. Jag önskar att VI:et fortfarande var. Jag skulle älska dig, varje del utav dig. Jag skulle hurra dig när du var stark. Krama dig när du var svag och låta min famn vara öppen för dig dygnet runt. Jag gör det fortfarande till viss del. På avstånd!
Är inne i en period där jag isolerar mig. Hjärnan går på högvarv för sig själv och jag kan inte använda den. Det är ett under att jag kan skriva detta. Ofta blir det stavfel, och ord smyger sig in som inte hör till. Det är hjärnan som vill säga mig något.
Jag vet inte vad den vill säga och jag behöver hjälp att tyda det. Kuratorn gav mig inte sådant. Det kändes som att kurator inte förstod. Ibland chansade jag där inne i rummet. Sa saker jag trodde att hen ville höra, analyserade det hen sa och ville egentligen förklara hur jag har det. Jag kunde inte. Jag kan inte förklara. Jag vill att någon förstår, men ingen gör det.
Lever jag i en annan värld, i en annan dimension. Är jag en udda blomma eller varför förstår jag inte mig själv? Varför vet jag inte hur jag mår, varför kan jag inte förklara och varför känner jag ändå att allt är så ohyggligt fel.
Jag gillar inte det här, jag vill bli frisk. HUR GÖR MAN? :(
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
