Jag vägrade lägga mig när jag gick i skolan. Jag ställde mig upp och tog fajten! I grundskolan blev jag mobbad. Idag har jag minnesbilder som jag tvivlar på, vissa bilder är starkare än de andra och jag försöker inse att jag ALDRIG kommer få reda på sanningen. Det är svårt för mig, att inte veta om alla minnesbilder är sanna. Det är svårt att inte ha fått bekräftat att jag har farit illa. Och det är svårt att lägga det obekräftade bakom mig.

Jag inser att mobbarna mådde dåligt och jag tycker synd om dem. Faktum kvarstår dock att det är de som lever sitt liv idag. De flesta obehindrat. Det är jag som sitter med tankarna och känslorna, med sviterna från allt det elaka. Det är jag som lider.

Det är dags att ställa sig upp och slåss igen, men det är för mycket och jag har inte kraften. Jag orkar inte slåss längre. Även den starkaste boxaren blir trött efter en tid. Jag får inte tillåta mig att lägga mig ner. Jag måste stå!