Det visar sig att det kanske är mitt fysiska mående som är problemet istället för det psykiska. Det kanske är så att mitt psykiska mående är orsakat utav kroppslig obalans. Varför blir jag förvånad? Men ska man få social fobi och panikångest pga fysiska problem, eller är det fysiska problem som många säger beror på det psykiska?
Är du förvirrad?! JAG MED, och då lever jag i skiten.Vad är det för fel på mig egentligen, kan jag någongång få det svart på vitt??? Hädanefter ska jag i alla fall skita i ångesten och skylla på det fysiska. Kissar jag på mig, är det min kropp som reagerar på något. Kräks jag är det samma sak. Ja, så ska jag hantera det!
JAG VILL BLI FRISK NU!
En bra sak med att vara konstaderad sjuk är att man kan skylla symptomen som visas på den diagnos man fått. Alltid något positivt, eller?!
Jag har en viktig sak att gå på imorgon. Något som innefattar att sitta "instängd" i en lokal 3-4timmar. Jag kommer dö. Redan nu protesterar magen med att bli lös. Man kan kalla det niagara fallen utan att vara för detaljerad.
Hur gör man nu då? Jo ångestens svar är att ta en immodium. Logikens svar är att ta en immodium. Så vad gör jag. Jo imorgon går jag upp lååååååååångt innan och så tar jag en immodium. Problem solved, som man säger.
NEJ det är inte löst. Det är att skjuta upp problemet. Jag vet det, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det är så. Så hur ska jag göra då?
Jo jag tar en tablett i alla fall och skiter i att jag skjuter upp problemet. Hellre en ofarlig tablett än att bajsa ner sig. Så tänker ångesten och så tänker jag.
Tänk om det kunde bli som vanligt, utan dessa grubblerier. Så skulle jag egentligen vilja ha det. Men det kommer nog aldrig bli normalt igen, eller?
SNÄLLA någon där ute i tomma intet. Kommer det att gå över? Hur gör man då?
De förstår mig inte. Ingen förstår mig. Det är som om jag lever i ett annat universum, har andra ögon att se på världen med.
Jag pratar och alla nickar igenkännande, men jag ser att de inte förstår. De förstår inte alls hur jag menar. Om jag säger att det är förjävligt, så säger det att det inte syns utanpå. SÅKLART att det inte gör, vill jag skrika till dem då. Printa in det i skallen på dem. Det är väl klart att det inte syns, kroppen är min mur. Inuti vandrar jag runt runt i cirklar. Nöter innanmätet och särgar kroppsfunktionen.
Hur ska jag få er att förstå att vi inte ingår i samma universum. Hur ska ni förstå vad jag går igenom?
Utan förståelse kan ni inte hjälpa mig, mitt sargade jag faller än mer i bitar. Jag går sönder. En bit ramlar för varje dag jag går utan hjälp. Jag vet inte ens vad jag vill ha hjälp med, därför behöver jag någon som förstår. Någon som kan se vad det är för hjälp som behövs.
Jag behöver det nu, ropar ut i cyberspace efter någon som kan hjälpa mig. Snälla HJÄLP!
Står still och stampar på samma ställe. Hur vet man om man behöver en psykolog? Är jag psykiskt sjuk? Känns det såhär då? Jag vet inte ens vem jag är eller varför jag mår som jg gör. Jag vill veta varför. Var får jag det svaret?
"Vi kan samåka." En enda mening som får min kropp att gå in i panik. Hur ska jag ta mig ur detta? Jag vill inte samåka. Jag gick igenom kurators tips. Är det jag eller ångesten som inte vill samåka. Jag kom fram till att det var jag och ångesten.
Om det var så sa kurator att det var okej att tacka nej, så det gjorde jag nu. NEJ sa jag, men det tog mycket kraft utav mig. Och nu känner jag mig som jordens fegaste och mest korkade människa.
Tror banne mig jag går och begraver mig i sängen för tårarna de har fastnat någonstans i själen. Jag gråter väldigt sällan och det är så jobbigt. Ibland vill jag gråta, men inte ens då går det.
Jag tror det är alla tårar som jag inte fick gråta förut, fick inte visa mig svag. De är dem som blockerar vägen för de tårarna som vill rinna nu.
Man ska bli smal. Man ska vara bäst. Man ska vara snygg. Man ska vara smart. Man ska vara snäll. Man ska ha mycket pengar. Man ska, man ska och man ska.
När jag väl ställt in mig på att gå på "grupp terapi" så kanske det inte blir någon. Många hade backat och sagt att de inte kunde. Är det ångest och oro som gör detta?
Jag hade gärna fått lära känna fler med min problematik. Jag vill se hur de ser ut, veta vad de har för problem och lära mig utav dem. Som det känns just nu så springer jag runt i ett ekorrhjul- runt,runt,runt. Igår krashade jag dock. Migrän och värk i hela kroppen. Jag antar att det är för att jag stressar.
Jag vill bara hitta ett stort berg och skrika ut all jävla ångest och frustration. AAAAAAAAAAAHhhhhhhhhhhhhhhhhh
Jag skulle nog få skrika tills jag kollapsade. Tänk om jag hade någon att prata med, tänk om någon kunde säga: Såhär ska du göra för att bli frisk.
Jag vill bli frisk, det vill jag. Jag vill se det ljusa i livet. Jag vill hitta livet igen. Jag vill leva!
Väckarklockan ringer och jag går yrvaket upp och inser att jag ska till kurator idag. Jag har alltid morgontid hos kurator, då behöver jag inte äta innan och det är knappt någon på kurators mottagning.
Snart ska jag bege mig iväg till mottagningen. Jag tänkte bara skriva om mitt mående först. Det är nämligen inte det allra bästa.
Magen är hård och värker, det känns som den kommer bli lös och värka, men jag försöker att inte tänka på det. Jag får inte ta förstoppande medicin, FÅR INTE! I halsen sitter det en slemklump som gör att jag får kväljningar, tänk om jag spyr där hos kurator- var händer då? Nacken och ryggen värker efter en obekväm nattställning- Jag kunde inte somna och när jag väl gjorde det så sov jag oroligt.
Nu är det dags, jag måste göra mig iordning om jag ska hinna till kurator. Hela kroppen skriker att den inte vill, men mitt huvud vill dit. Mitt huvud vill spy ut all oro, mitt huvud vill få hjälp. Det vill inte kroppen, den vill bara fly. Alltid detta ständiga flyende. Jag hoppas att det ger sig snart.
TÄNK OM DET BARA ÄR JAG I HELA VIDA VÄRLDEN SOM ÄR SÅ HÄR KNÄPP. DET ÄR JU SKRÄMMANDE!
Jag har varit på läkarbesök för att utreda min mens och varför den inte kommer och fick då ta massa prover. Proverna var alla bra förutom ett. Mitt blodvärde var lågt 111, låg det på. Så i veckan ska jag in och ta nya prover, jobbig värre då min ångest för att visa mig i offentlighetens ljus är så stark.
Jag fick en remiss också, till GYN! :S Jag som aldrig varit hos en gynekolog, jag vill verkligen inte dit. VILL INTE. Jag påminner mig själv om att jag måste prata med min kurator om detta, hur ska jag göra.
De irrationella tankarna jag har kring att gå till en gynekolog är: - Tänk om jag får mens, hur gör jag då? Får man gå dit då eller ska man avboka? - Tänk om jag blir kissnödig när jag ligger där, eller bajsar på mig eller fiser. - Jag kommer dö i gynstolen. - Jag ser inte ut som alla andra, jag kommer bli kritiserad för mitt utseende -down there- och jag kommer definitivt bli kritriserad för hur jag sköter min hygien. - På tal om hygien, ska man tvätta sig innan, eller inte? Tänk om jag tvättar bort ett synbart tecken på vad jag har. - Hur ska jag göra med min skyddsbinda som jag alltid har, JAG MÅSTE HA DEN!
Jag panikar som vanligt, det är verkligen inte ovanligt. Till och med när någon kommer innanför husets väggar panikar jag.
Jag MÅSTE ta upp allt detta med kuratorn, MÅSTE!
Detta tar mig till en annan sak. Jag ska nämligen börja gå till någon slags grupp, inte terapi men närapå. Det är kurator som håller i gruppen och den börjar denna vecka. Jag har panik över den med. All panik gör att hela livet just nu är i panik. Med en stor kruka kring fötterna så går det inte direkt att springa så långt. Bara så att ni vet.
Firade in det nya året ensam, med bara ångesten i min närvaro och jag kände mig oerhört liten. 2012 ska vara året då jag blir frisk, jag vill inte ha det såhär. Jag har ingen aning om hur jag blir frisk, så jag inser att året kommer bli skit ändå.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
