Jag vägrade lägga mig när jag gick i skolan. Jag ställde mig upp och tog fajten! I grundskolan blev jag mobbad. Idag har jag minnesbilder som jag tvivlar på, vissa bilder är starkare än de andra och jag försöker inse att jag ALDRIG kommer få reda på sanningen. Det är svårt för mig, att inte veta om alla minnesbilder är sanna. Det är svårt att inte ha fått bekräftat att jag har farit illa. Och det är svårt att lägga det obekräftade bakom mig.
Jag inser att mobbarna mådde dåligt och jag tycker synd om dem. Faktum kvarstår dock att det är de som lever sitt liv idag. De flesta obehindrat. Det är jag som sitter med tankarna och känslorna, med sviterna från allt det elaka. Det är jag som lider.
Det är dags att ställa sig upp och slåss igen, men det är för mycket och jag har inte kraften. Jag orkar inte slåss längre. Även den starkaste boxaren blir trött efter en tid. Jag får inte tillåta mig att lägga mig ner. Jag måste stå!
Ångestbakis idag.Tankarna står någorlunda stilla,magen värker utav gårdagens piller, tarmarna står stilla och det gör ont. En vän, som fortfarande finns kvar, vill umgås med mig idag. Jag orkar egentligen inte men, med rädsla för att mista de få som finns kvar,kommer jag ändå att umgås.
Det är så jag gör. Avstår från min vilja för att göra som man SKA. Det finns så mycket här i världen som man ska. Egentligen skulle jag vilja kura ihop mig i ett hörn, gråta ut min ångest och trycka i mig mängder utav godis. Jag behärskar mig, försöker i alla fall, men det går inte så bra.
Ångesten går i vågor, precis som illamåendet när man är bakis. Den här dagen är inte så bra. Det finns dagar som är bättre, men det finns också de som är värre.
Man får vara glad för det lilla man har. Jag ska vara glad över att jag fortfarande kan känna glädje.
Precis som ångesten är alla mina inlägg helt osammanhängande och irrationella. Jag skriver inte för att bli nästa Kissie. Jag skriver för att få ur mig skiten. JAG VILL BLI FRISK!
Nu sitter jag här i valet och kvalet. Magen värker och illamåendet står i halsen. Skjutsen har åkt, så den biten klarade jag av i alla fall.
Vore jag inte så emot alkohol, hade jag nog druckigt mig salongsberusad och åkt iväg. Julen är barnens tid och därför ska man inte dricka. Det är min åsikt i alla fall. Nu dricker jag ju knappt annars heller, gillar inte att förlora kontrollen.
Istället för alkohol har jag murat upp ett lager utav smink, som för att dölja mitt riktiga jag. Det ser förjävligt ut! Ångesten syns i ansiktet. Det ojämna lagret foundation är oranget i vissa ljus och gör att jag ser tjock och plufsig ut. Det är egentligen bra, det är inte jag som ska åka idag. Jag har murat upp ett skydd!
Magen gör lite mindre ont än vad den gjorde i morse, men den värker fortfarande och jag känner mig bajsnödig. Jag har redan bajsat tre gånger idag, skriv upp det ni som vill, och varje gång satt jag minst en kvart. Vart kommer allt bajs ifrån? Är det veckans bajs som samlat ihop sig nu inför julafton? Tack för det tarmarna.
Snart kommer det slinka ner diarrépiller, i förebyggande syfte. Då vet jag att jag inte kommer bajsa på ett par dagar. Toppen enligt mina känslor. Förjävligt enligt mitt huvud och min kropp. Jag skiter i vilket egentligen, det enda som betyder något är att jag tar mig till julfirandet och genomlider helvetet!
Jag kommer fan dö nu. Vid sådana här lägen tar jag fram mitt mantra. Jag har egentligen flera, men det som passar bäst denna stund är nog: "Jag är omgiven utav medmänniskor och de hjälper mig om jag ramlar ihop".
Med det mantrat stålsätter jag mig nu och åker iväg. Snälla ångest, stanna hemma!
Nu är den här, den förbannade julaftonen. Vaknade 4 gånger i natt med magknip, 2 gånger med ångest och alla dessa gånger vaknade jag upp från fruktansvärda drömmar. Det är förjävligt det här!
När jag väl gick upp hade jag jordens magknip. Ni vet sådär så man sitter på toa och bajsar samtidigt som man gråter för att det gör så ont i magen. Den brännande och bubblande känslan utav ångest var framträdande under hela toabesöket. Hade jag bott själv så hade jag fortfarande suttit på toaletten, nu fick jag avbryta och vara stark.
Mina planer för dagen ändras varje minut. En del utav mig vill åka dit vi ska på eftermiddagen. Egentligen ska vi vara där på förmiddagen ända till kvällen. Åker jag dit på eftermiddagen kommer några människor undra varför, jag kommer missa de roliga sällskapsspelen och jag vet några som kommer bli sura för att jag missade gröten på förmiddagen.
Mitt andra val är att åka dit och vara där hela dagen. Detta val är omöjligt i mitt huvud. Det kommer aldrig att gå. Sitta med dödsångest och skitnödighet hela dagen. Sitta en hel dag och vara falsk, le och prata glatt fastän insidan är allt annat än glad- Det kommer aldrig att gå.
Så vad gör jag? Huvudet är i kaos, magen är i uppror och jag vill bara kura ner mig i sängen och gråta mig igenom hela dagen. Kurator säger att jag är klok och modig. Att jag klarar att lösa problem om de uppkommer. Jag känner mig allt annat än kurators fina förklaringar. Jag känner mig fel, dum i huvudet och korkad.
Varför tillåter jag mig att må såhär dåligt? Och varför syns det inte på utsidan? Var är min jäkla vinterkräksjuka. Hur kommer det sig att alla andra får den utom jag. Du är välkommen hit, IDAG! Bara kom så jag slipper den här skiten!
God Jul på er alla glada! Uppdaterar senare idag eller imorgon, om hur Julaftonen fortlöpte.
När andra nojjar om att inte hinna köpa julklappar, koka knäck eller att bli sjuka lagom till jul. Ja, då nojjar jag över att julen närmar sig med stormsteg och att jag fortfarande är frisk. Tänk om jag blev sängliggande över jul, då vore allt löst.
Nu måste jag förhålla mig till min ångest. Jag måste sitta och titta på flyktvägar ifrån denna ohyggliga sociala sammansvärjning.
Bara jag tänker på julafton blir jag lös i magen, kissnödig, illamående och så får jag ont i bröstet. Irriterad blir jag också. Tänk att jag inte ens kan vara glad åt att fira jul med mina nära och kära. Det är förjävligt.
Jag som alltid samåker har i år ljugit ihop en historia om att jag måste någonstans innan och att jag därför åker egen bil. Var jag ska åka? Ingenstans. Jag måste bara ha en flyktväg ifrån helvetet.
En hel dag ska jag sitta fast i ett hus med EN toalett, trängas med massa folk. Få onda blickar för att jag ev. gått upp i vikt och kanske även en pik om det. Jag måste stå på mig själv, hela tiden. Äta måste jag också! Herregud. Julmat, tomtegröt och massa godis. ÄT ÄT ÄT= SPY KÄNSLA gånger 1000. FY FAN rent ut sagt!
Det största problemet är nog den där enda toaletten. Jag kan ju få mens, diarré eller bli illamående och kräkas. Med andra ord, behöva toaletten. Tänk då om någon utav de 14-20 andra personerna är kissnödiga då. HUR GÖR MAN DÅ?!
Ångest som fan inför morgondagen, kan man gömma sig under en sten och titta upp i Januari? Troligen kommer jag åka imorgon i alla fall. Min medicinväska kommer vara med mig, jag kommer ha bindor och tamponger med mig och en stor flaska vatten. Binda i trosan- utifall att, ett diarrépiller intaget- utifall att, spypåsar i fickorna och ett huvud fullt utav tankar.
Det kommer bli FÖRJÄVLIGT
God jul på er alla glada, ångestfria, människor där ute! Jag hoppas att jag är frisk till nästa jul!
Ångesten har legat i bakgrunden länge, det är vad jag insett under mina möten med kuratorn. Ja, jag går hos en sådan. Det är de senaste två åren som jag verkligen fått problem med panikångesten. Den hindrar mig från att umgås med människor och från att göra normala saker, som att handla eller gå på bio.
För er som haft panikångest är detta inte svårt att förstå. För er andra tänkte jag nu berätta hur det är för mig i kön på matvaruaffären tex. Det börjar redan hemma, när jag insett att jag måste till affären och köpa något som är slut. Då börjar tankarna snurra. Tänk om jag kräks där inne på affären, eller blir akut kiss-/bajsnödig. Har de en toalett? Kan jag gå på toaletten som 25-åring utan att alla andra ska kolla konstigt på mig? Osv. Jag fastnar i denna tanke-virvelvind, och där sitter jag fast. Innan jag går till affären, kissar jag 3 gånger och försäkrar mig om att jag visst har bajsat. Är det någonstans jag MÅSTE åka (bröllop, fest, möte) och jag är något lösare i magen så slinker det ner en Immodium eller en Dimor. Alla har vi knep och detta är INTE ett bra sådant. Jag skulle aldrig ha börjat.
Efter allt detta tänkande och görande, så sätter jag mig i bilen. Jag mår vid det här laget illa och tankarna snurrar fortfarande. När jag når affären kliar halsen, illamåendet är värre och innan jag går in så stålsätter jag mig. Jag scannar av området, är det någon jag känner här? Inte, vad bra då gör det inte så mycket ändå om jag nu kräks eller svimmar.
Nu går jag in! Jag plockar på mig de varor jag ska ha. Snabbt ska det gå. Allt som oftast slinker det ner en godisbit också, det är min medicin kan man säga, men mer om det i ett annat inlägg. Sedan kommer det jag hatar mest med affärsvändorna: JAG MÅSTE STÅ I KÖ! I kön känner jag en stor klump i halsen, illamåendet sätter i högsta växeln, det börjar snurra, golvet gungar och det enda som pågår i mitt huvud är: "Jag MÅSTE härifrån, var kan jag gå? Jag dör nu! Jag kommer ramla ihop här på golvet och ambulansen kommer komma. Jag kommer få hjärtinfarkt och dö.". Hjärtat bultar nu hårt, rösterna runt-i-kring är grötiga, synen är suddig i kanterna och fokuserad på närmsta nödutgång. Det som är centralt i världen är JAG OCH MIN JÄVLA ÅNGEST.
Jag står där ändå, tiden går så oerhört sakta och jag kanske ler lite oskyldigt mot de som möter min blick. Tankarna kring om de ser vad som pågår är många, men den främsta tanken är att jag vill därifrån. När det väl är min tur och jag betalat, så packar jag snabbt ihop mina varor och rusar ut i säkerheten: BILEN.
Väl i bilen lugnar allt ner sig, illamåendet går tillbaka, snurrandet avstannar och känslan av att vara säker infinner sig. Jag kör hem och sedan är jag helt matt.
Ilskan hos mig sätter då in. Varför låter jag detta hända varje gång, vad är det egentligen som är så farligt. Det är ju löjligt. Jag är löjlig! Det är mitt främsta problem, inte ångesten i sig, utan det faktum att känslan och logiken inte hör ihop. Min logik säger mig att allt det här inte borde vara farligt, så varför är det det då? Kuratorn har inte gett mig så bra förklaring på detta, utan mest sagt att det inte hör ihop. Kurator har därmed inte gett mig någon utväg i det tankemönstret. Jag är fortfarande fel, det är något stort fel på mig som borde vara lätt att lösa men som inte är lätt. INTE FÖR FEM ÖRE!
Nu är jag helt slut efter att ha skrivit detta inlägg, men jag hoppas att det ger en liten inblick i hur jag känner mig. Mer om vem jag är och mer om hur min sjukdom (som jag kallar den) påverkar mig kommer i följande inlägg.
Välkommen till min nya blogg. En blogg som kommer handla om min ångest och sociala fobi. Livsblomman är jag. Det är jag som kämpar mig emot ångest och fobier. Som gråter alla tårar och som skriver denna blogg för läkning.
Precis som blommor, behöver vi människor vatten för att överleva. För att inte vissna behöver vi kärlek och omsorg. Jag är vissen, jag söker efter vattnet och jag försöker komma upp till en fin vacker blomma igen.
Så fort jag kommit igång lite mer med denna blogg kommer ett inlägg om mig.
En vissen blomma som vill växa upp och frodas. En blomma som gör allt för att kämpa mot ångesten. En blomma som mår lite bättre efter PCO-diagnosen, men som fortfarande mår förjävligt. Här spyr jag galla och strör rosor. Letar du efter en blogg med rosa fluff, då har du hittat fel. Här är det RIKTIGA livet, verkligheten för många utav oss där ute!
